Inga läsare...

....och det känns riktigt bra. När jag var som mest aktiv som ofrivilligt barnlöshets-bloggare kändes det ibland som att jag skrev för en publik, och kunde känna att jag anpassade innehållet. Skruva till det. Till och med kunde det kännas som innehållet i det jag gjorde - alltså mitt liv - också påverkades av att jag skrev om det. Nu kan jag se det mer som ett dokument för mig själv. 

Apropå mitt senaste inlägg. Jag - precis som andra som sörjer över saker - måste leva med sorgen. Ibland blir jag påmind om den och är det svårt, ofta går det rätt bra. Jag tror att min sorg över att inte ha några egna barn på ett sätt kan jämföras med sorgen efter att ha förlorat en nära anhörig. 

Den finns alltid närvarande.

Inget går att göra ogjort. 

Det som finns är att lära sig leva med sorgen och att acceptera att det inte gick att påverka orsaken till sorgen mer än vad som gjordes.

Alla som upplevt sorg oavsett anledning vet ju att det inte handlar om något "bara" med att lära sig leva med sorg. It's a fucking drag. Pain in the ass, finne i röven. En kamp.