Jag trodde väl aldrig att jag skulle hamna här. Nog trodde jag att jag skulle träffat någon att leva med vid det här laget. Ha familj. Ha kommit förbi den här förbannade ensamhetskänslan jag alltid haft men inte förmått jobba bort.
Den gångna hösten har varit minst sagt tuff.
Men måste nog berätta en lite längre historia för att ge sammanhang. Det började kanske redan för ett år sedan. Jag bestämde mig för att liksom nöja mig med second-best. Att inte förvänta mig att träffa en man som fick mig att uppleva den där passionerade förälskelsen eller den stora kärleken. Jag träffade några män. Hade låga förväntningar. Jag tog för mig, släppte loss och hade faktiskt riktigt roligt med mina små romantiska eskapader.
Fick ett nytt jobb i våras. Det kändes bra, det började flyta på även om jag kände att det nya jobbet kanske var lite över min kompetensnivå. Tyvärr var jag tvungen att göra ett uppehåll för ett annat jobb över sommaren. Jag träffade ett par härliga män under våren och sommaren så det gjorde inte så mycket att det haltade lite i yrkeslivet.
Men. Som det alltid heter.
Det var i mitten av juli. Jag blev förälskad på riktigt. Släppte kontrollen (som jag aldrig annars gör). Gav mig hän. Började hoppas på riktigt. Och jag trodde på det. Mannen i fråga lät mig veta att han kände likadant. Jag som bestämt mig för att nöja mig blev på riktigt förälskad. Och jag blev gravid. Första gången vi var tillsammans. Visserligen av misstag, in the heat liksom. Det var en sån där "på vippen"-grej som antagligen inte var fysiskt möjlig men som var det ändå. Jag kände det i kroppen snabbt och testade mig tidigt.
Inom loppet av några veckor blev alltså allt ställt på sin spets. Jag hade bestämt mig för att det inte kommer att bli några barn för mig - och nöjt mig med det. Jag hade bestämt mig för att det inte blir den stora kärleken - och nöjt mig med det. Och så stod jag där med både barn och kärlek på armlängs avstånd. Det var surrealistiskt. Hur skulle jag göra? Han bor i Värmland. Långt avstånd. Hur skulle det här bli nudå, om det ens blev en bebis av det? Testade plus väldigt tidigt som sagt. Många tankar for genom huvudet.
Han var bortrest när jag upptäckte det här och jag kunde inte säga något. Men vi skulle ses kommande helg hemma hos honom i Värmland så jag tänkte avvakta. Han ringde mig. Det var en tisdag någon vecka in i augusti. Jag var ganska upprymd och vi skulle tala om mitt besök. "Du, det kommer inte att funka det här. Jag är inte tillräckligt kär" sa han och lät mig förstå att dörren till en fortsättning blev stängd och igenbomman. Behöver jag säga att jag blev chockad? Och dagen efter fick jag mens.
Störtfloden av känslor var obeskrivbar. Ohanterbar. Jag blev ledsen på ett sätt jag aldrig varit ledsen förut. Kände mig som ett tomt skal. Försökte att tänka framåt men det gick inte. Livet gick från dag till dag, att tänka längre än till nästa dag var otänkbart. Försökte förminska det som hänt. Det var ju bara några veckor. Jag var ju bara gravid i några dagar. Men jag kunde inte komma vidare känslomässigt. Jag trampade vatten i ledsenheten men hade svårare och svårare att hålla huvudet över vattenytan.
Började på det jobb jag fick under våren igen. Allt var kaosartat. Inne i huvudet och utanför. Dag-till-dag-livet fortsatte. Skönk allt djupare, trampade allt mer frenetiskt. Tankarna for som projektiler dag som natt. Hur skulle jag någonsin kunna lita på någon igen? Hur ska jag kunna se på mitt liv som något annat än ett stort svart hål igen?
Det kändes som att det inte fanns hopp för något alls. Det var så illa faktiskt. Jag tänkte kalla tankar om att jag inte ville leva längre. Visserligen ville jag inte dö. Men inte leva heller. Ledsenhet blev depression, jag isolerade mig själv hemma, fick sömnproblem, var oerhört stressad över mitt arbete, isolerade mig ännu mer, hade ångest och ont i magen dagligen. Inget var roligt.
Och naturligtvis slutade det med ännu mer kaos och elände. Natten mellan 4 och 5 oktober hade jag tre epilepsianfall. Ett anfall är vanligtvis lika ansträngande som ett maratonlopp. Blev inlagd på sjukhus i en vecka, var sjukskriven ytterligare en. Och jag berättade för den fantastiska läkaren Anna om mina tankar om hopplöshet och avsaknad av livslust. Hon lyssnade och agerade. Är numera inskriven på avdelningen för affektiva sjukdomar på vuxenpsyk. Snabbt går det inte. Det gör det nog bara om de verkligen tror att det är fara för en människas liv. Och det är det inte. Inte nu i alla fall.
Har träffat kurator på nyinskrivningen i slutet av oktober. Har träffat läkare förra veckan och pratat om eventuell litium-medicinering. Står på väntelista till träff med ny kurator. I mars. Jag har påpekat för läkarna att de här sakerna borde ha hänt i oktober. Nu har jag på det hela taget självläkt, eller är på väg dit. Det har varit extremt energikrävande, men jag har ändå gjort det. För framtidens skull ska jag ändå se till att få samtalsbehandling. Jag litar inte på att det där "vill inte dö" finns som spärr nästa gång jag blir deprimerad.
Hösten har gått åt till att försöka överleva. Först den senaste veckan lever jag igen - inte bara existerar. Känner fortfarande ingen livsglädje, eller annan glädje heller. Jag skrattar men är inte glad. Har fortfarande väldigt svårt att se att jag någonsin ska våga bli kär igen. Känner inget hopp om att det ska kunna hända. Jag pratade med en god vän i lördags om nyårslöften. Jag kunde inte komma på något som jag kunde lova mig själv. Jag önskar att jag nästa år kommer att känna hopp om något igen. Men jag kan inte lova det.
Varför skriver jag det här då? Och lämnar ut mig själv. Jag vet inte. Men nu när jag gjort det känns det bra. De senaste åren, från mitt beslut om att försöka bilda familj på egen hand, har varit en resa som jag inte trodde skulle ske i mitt liv. Jag växte upp i tron om att jag skulle leva ett normalt liv förr eller senare.
Men att jag skulle vara någon slags felande länk - undantaget som bekräftar normen. Det trodde jag inte. Det är nog det som är det svåraste. Trots att jag inte gjort ett enda livsval som jag ångrar så lider jag av utanförskapet som kommit med dem.
2 kommentarer:
Oj! Vilket tufft inlägg att läsa! Än tuffare att uppleva antar jag. Du bär uppenbarligen på en stor sorg och jag hoppas att du har vänner och/eller professionella som kan hjälpa dig att bära den. Jag förstår att det är tufft att livet inte blev som du hoppats men jag tror att livet har något annat som väntar på dig. Barn är inte meningen med livet (i så fall vore livet meningslöst då din mening med livet måste få barn själv för att få en mening!).
Jag tror inte heller att barn är meningen med mitt liv, och jag tror inte längre att jag kommer att få barn. Jag vet inte om det finns någon mening med livet eller om det måste finnas det. Det jag vill är att känna livsglädje igen - och det tror jag att jag kommer att göra. Jag får professionell hjälp, både för själen och kroppen, vilket känns bra. Och jag har även fina vänner :)
Skicka en kommentar