Tack kära ni!

Ni är helt fantastiska, ni bloggisar, som har stöttat mig så fint den senaste veckan. Jag har verkligen känt, via cyberspace, kärleken.

Jag kan inte komma ihåg att jag har mått så dåligt någon gång tidigare. På flera plan.

1: Det fysiska. Utmattningen har varit totalt efter de två anfallen förra onsdag. Har legat på föräldrarnas soffa/säng som en blöt filt och glott på teve/i väggen/grinat för att jag inte orkat något annat.

2: Oron. Jag brukar vara rätt orolig för diverse saker och få lättare ångest, men på den här nivån har jag aldrig varit förut. Jag har varit helt livrädd för nya anfall. Så till den grad att jag tror oron har framkallat rädsla för nya anfall som har fått mig att fysiskt känna det som om det verkligen kommer ett nytt anfall...

3: Ingen matlust! Jo, du läste rätt. Du som känner mig förstår vidden av detta nu! Jag orkar inte äta, inget är gott, jag är inte hungrig. Jag har ätit ändå, om någon placerat mat framför munnen på mig. Men jag vill inte och det är inte gott att äta. Helt vansinnigt.

4: Gråtattackerna. Jag brukar inte gråta inför andra, nån slags spärr brukar sätta in. Men den senaste veckan har jag lipat, lipat och lipat. I telefon med chefen, inför mamma, pappa, syrran, brorsan, brorsbarnen. Och sjuksystrarna och läkaren... Neverending flod. Jag grinar fortfarande, fast det går att kontrollera bättre nu.

Man blir klokare och mer eftertänksam med åren. Kanske det är därför jag reagerar så
här kraftigt först nu. Jag inser att epilepsin faktiskt stör mitt liv, och att den finns där och inte försvinner. Nu hindrar den mig från att sköta mitt jobb eftersom jag inte kan köra bil på ett tag.

Jag funderar över både det ena och det andra nu. Kommer jag att fixa att bära och ta hand om ett barn? Jag är inte så säker på det. Kan jag jobba med ett jobb där jag är beroende av bil? De tankarna skrämmer mig dock inte. Jag behöver "bara" fatta några beslut. Och det ska jag göra när jag orkar.

Första steget blir att prata med läkaren, vilket inte vilken sjuk människa som helst klarar av uppenbarligen. Man måste vara rätt stark för att orka trycka på hur sjuk man är... It's sick.

Inte förrän om tre veckor kan jag få träffa läkaren face-to-face. Innan det hoppas jag ha fått träffa en kurator som kan hjälpa mig med min oro för anfall. Så att jag kan sova på nätterna, det kan jag inte så bra nu. Jag är så jävla rädd!!

Jag kan sova, jag är inte rädd

Jag kan sova, jag är inte rädd, jag kan sova, jag är inte rädd, jag kan sova, jag är inte rädd. Jag ska sova hela natten, inget ska hända.

Jag ska vakna imorrn bitti utvilad med ep-fritt huvud fyllt av friska, klara tankar.

Sov gott!!

Ofrivillig semester

Bor hos mina föräldrar ett par dagar på "semester/spa". Ligger mest på soffan och glor på teve. Ibland går jag förbi fönstret mot gatan där min bil står. När jag ser den känns det superjobbigt, tårarna kommer. Jag vill ju kunna köra! Samtidigt vet jag inte om jag någonsin ska kunna lita på mig själv igen. Vilka garantier på anfallsfrihet kan jag få? Inga alls, antagligen... Men jag vill naturligtvis ultimera mina chanser att slippa anfall i framtiden.

Jag vill byta neurolog iaf. Den jag har har inte visat sig från sin bästa sida under hela den här medicinbytartiden (som jag skrivit om tidigare på bloggen). Han gav mig en ny medicin jag fick grova utslag och typ halvdog av. Den ny-nya medicinen ställdes alldeles för lågt, uppenbarligen, eftersom jag fått anfall X två efter bytet. Jag får liksom inga raka svar av honom om varför de kommit. Först gav han mig bilförbud i en månad, sen ändrade han sig till tre månader och först efter att jag efterfrågat vad som skulle hända med körkortet. Otydligt, otydligt. Jag behöver någon som jag kan lita på nu. Som kan hjälpa mig att hantera framtida stress, sömnlöshet och graviditet. Det finns faktiskt kvinnor med epilepsi som fått både ett och flera barn. Det vill jag också kunna få! Epilepsi-personer borde faktiskt kunna få proffs-hjälp med stresshantering och sömnproblem, tycker jag.

I dag har jag för första dagen kunnat tänka lite klart i alla fall. Försöker att inte släppa in alla "måste-göran" i skallen utan bara vila upp mig. En sak i taget.

Och hur fan...

... ska bebisar få plats i det här?

Eller rättare sagt, hur ska jag orka ta hand om en bebis själv, om jag inte ens orkar med pressen att tillverka den själv?

Nä, jag orkar inte tänka på svaret, men frågan måste jag åtminstone ställa mig. En sak i taget.

Dag 3

efter att världen rasade. Det låter ju nästan som en roman...

Jag bara grinar och grinar fortfarande. Ändå har det inte sjunkit in riktigt. Det känns som om jag ska sätta mig i bilen och köra till jobbet som vanligt på måndag. Undrar hur det ska bli nu? Vi anställer ju inte ens vikarier som inte har körkort. Orkar inte tänka på det ännu...

Jag har fortfarande smärtor i magen, det är lite konstigt. Brukar inte ha det dag tre i mensen, speciellt inte när jag får mens så tidigt som cd 28. Undrar om jag var gravid och fick missfall när jag hade anfallen? Och hur tar man reda på det? Det började liksom fors-blöda nån timme efter anfallen. Vanlig mens brukar smyga igång liksom... Det kanske också har med anfallen att göra.

Jag bor hos mina föräldrar nu ett par dagar. Ligger mest på soffan/sängen som en blöt filt. Brorsbarnen tittar konstigt på mig, undrar väl varför ögonen är rödkantade.

Världen rasade

och det hade inget med nån eventuellt utebliven bebis att göra.

Jag fick i går morse två epilepsi-anfall. Har inte haft anfall på åtta år. Ett anfall är jobbigt, två fick mig att sova i typ ett dygn. Mitt i allt fick jag mens. Och jag brydde mig inte, så jävla trött var jag. Orkar fortfarande inte riktigt bry mig om den där blödningen... Jag har efter anfallen fått bilförbud i tre månader av läkaren. Jag som är beroende av bil i jobbet.

Och jag orkar inte ens tänka på vad det var som orsakade anfallen. Jag är bara jävligt trött och har satans ont i huvudet. Behöver äta men jag orkar inte.

Jag grinade i telefon när jag pratade med brorsan i går, i dag grinade jag när jag pratade med chefen. Och jag har inte ens börjat tänka på bebisen som inte kommer...

Jag bara gråter och gråter.

Min värsta ovän

... är ovissheten.

Det känns precis i magen som jag ska få mens vilken sekund som helst. Molande i nedre magregionerna. Lite smärta. En jobbig känsla i nuläget, förstår ni säkert. Försöker tänka på annat (speciellt på jobb, eftersom jag befinner mig på jobbet). Men det går sådär. Känslan känns ju liksom hela tiden i magen och påminner mig...

Det blev lite jobbigt i går kväll när jag åkte hem från jobbet. Men jag tror ändå att det var rätt bra att jag testade så tidigt och fick minus på stickan. Jag fick liksom känna på hur det kommer att kännas när/om det blir definitivt att det inte blir något.

Ovissheten = a big pain in the ass...