Alive and kicking!

Ulrika Gabriel skriver på sin inspirationsblogg om förändring. Läs det!

Själv har jag genomgått ett par... hm... tråkiga veckor. Mycket har förändrats. Många värderingar har, och kommer att, förändras. Till det sämre.

Men oerhört mycket positivt kommer också ut av detta. Beslut har fattats. Jag har (förhoppningsvis) grejjer på gång. Kuliga grejjer. Mer berättar jag senare. Hur som helst, även om inte grejjerna blir av, så kommer ändå jag ha utvecklas. Kriser har liksom den inverkan...

För Dig som undrar. I natt sov jag som normalt. Vaknade nån gång, men inte en endaste liten känning. Utvilad när jag vaknade. En underbar känsla!

Big fucking nightmare

Det har varit en märklig natt.

Tog den nya sömntabletten (som enligt bipacksedeln är ett depressions-piller men kan tydligen användas som sömntablett också) ungefär vid 21:30. Jag försöker jobba in en ny rutin att försöka somna senast 22. Och jag somnade faktiskt ganska snabbt med hjälp av pillret och ett mantra jag har börjat köra stenhårt. 1-2-3-4-5-6-7-8-9-10. Funkade rätt bra.

Jag vaknade 23:30. Hjärtat höll på att banka ur kroppen på mig. Samtidigt hade jag känningar (alltså stöt-känslor). Verkligen en märklig känsla. Men det kändes annorlunda mot hur känningarna har känts förut, på vilket sätt kan jag inte förklara, bara att det var annorlunda. Jag försökte samtidigt räkna, räkna, räkna. Till slut eskalerade hjärt-hoppen och stötarna så att vänsterhanden och även vänsterarmen domnade bort. Som den alltid gör innan jag får krampanfall.

Jaha, tänkte jag. Här kommer anfallet.

Men det gjorde det inte. Armen domnade. Sen var både känningarna och hjärtrusningen över. Vaffan?

Och så somnade jag om.

Vaknade ett par timmar senare. Samma visa igen. Denna gången kändes det dock aningen mildare. Slutade med armdomning. Sen somna om igen.

Vaknade ett par kortvändor men somnade ganska snabbt. Antagligen för att jag hade fått sömnpiller.

På morgonkvisten slog hjärtat igång, samma visa fast denna gången ännu mildare. Även stötar, fast inte lika hårda. Ingen armdomning.

Jag började misstänka sömntabletten som boven i dramat. Och även ep-medicinen Keppra. Tyvärr.

Ytterligare en gång till (vid 10:30) fick jag känningar. Även den gången mildare ändå.

Trots allt kände jag mig ganska utvilad på morgonen.

I samtal med gulliga neurologsköterskan Sara på förmiddagen berättade jag att "jag vägrar ta några fler sömntabletter nu!! och Keppra då? funkar den verkligen? vaffan kommer det bara på natten för?" Sara är verkligen en superbra person att prata med. Känner mig alltid massor lugnare efter våra samtal. Hon funkar som en kanal mellan läkaren och mig.

Efter att hon pratat med läkaren fick jag order om att ta min gamla medicin Ergenyl retard en tablett på kvällen i kväll. Det var faktiskt på mitt förslag...

Vaddå? tänker väl ni nu. Ergenyl var ju den som man inte kunde skaffa barn på...

Mmmm. Men som det är nu fungerar Jag inte. Kan inte jobba, inte sova, inte äta. Bara gråta och ha mig. Det går inte alls.

Bebisen får jag tänka på senare, när jag funkar normalt igen. Jag orkar inte tänka på bebisar just nu. Jag måste få Mig att funka först.

På nåt konstigt sätt känner jag mig rätt lugn ändå... Som sagt, en märklig natt på många sätt.

Ser fram emot min lilla huvudstads-tripp om ett par veckor... Jag ska tydligen pampras ;)

Skitkurator

... eller hon gjorde nog sitt bästa. Men mig tröstade hon inte. Från och med i morgon hoppas jag dock kunna titulera mig utvilad kvinna, och ha en hel natts sömn i ryggen.

Jag har fått piller som förhoppningsvis bättre gör sig förtjänta av namnet sömnpiller än de jag fick sist.

Sen är det dags att kicka insomnian i magen fett. Tips och trix på hur man somnar fort tas tacksamt emot. Jag är beredd att jobba hårt för min sömn!

Jag har förresten nån slags ägglossning i magen, känns det som...

Denna dagen, inget liv

Trött. Sömnbrist. Mega-oro. Nattliga känningar.

Kurator-träff klockan 16 på lasarettet. Hoppas att hon klubbar mig i skallen så att jag får sova. detta börjar kännas tröstlöst...

Check, check

I natt - första natten utan känningar sedan förra lördagen. Jag är ett vandrande apotek med Keppra, Oxascand, Folacin och Alvedon... Men jag sover iaf hyfsat bra. I morgon ska jag ställa klockan på rigning. Håll tummarna för att även denna natten blir lugn.

Lugnare, till slut

Läkarbesöket gick bra. Jag känner mig faktiskt redan lugnare. Fick nån slags rogivande tablett som jag ska ta innan jag går och lägger mig under ett par veckor. Dessutom höjde doktorn min Keppra (ep-medicin) ytterligare ett snäpp, för att lugna mig antar jag. Hoppas bara att inte alla medicinerna gör mig till en kraftlös grönsak... Man kan ju bli lite sömnig och dåsig av båda medicinerna.

Neurologsköterskan ska återkoppla per telefon redan på fredag. Förhoppningsvis ska jag få komma i kontakt med en kurator senare.

"Ska jag släppa tanken på graviditet nu" frågade jag, med tanke på att anfallen kom precis i samma veva som jag fick mens/blödning. Testade grav i går, men testet var trasigt och visade varken plus eller minus. Jag vet fortfarande inte om jag var/är gravid även om det känns ganska osannolikt att jag skulle vara det. Kanske var jag gravid och fick ett tidigt missfall... Hormonella förändringar kan orsaka anfall.

Men det tyckte han Absolut inte! att jag skulle göra. "Var noga med folsyran och kanske inte tänka närmaste månaden på att försöka bli gravid igen..."

Ska testa igen, har köpt ett nytt test. Mest för nyfikenhetens skull.

Nu måste det vända snart!

Jag vill fortfarande inte äta, sover oroligt, mår inte bra, känner vansinnig olust när jag tänker på att jag ska tillbaka till jobbet. Är det den berömda väggen jag har sprungit in i? Vet inte... Har ingen som helst energi, ser inget slut på det. När folk frågar hur jag mår känner jag mej som en repad Lp-skiva. Jag vill inte svara i telefon längre, vill inte berätta hur jag mår... Vill inte tänka på eländet. Vill bara att det ska vara bra. Mina föräldrar har verkligen bekänt färg den senaste veckan, skjutsar mig hit och dit, ger mig glass och bara är.

M (ja, han finns där i bakgrunden nånstans även om han bleknar mer och mer) ringde i går och frågade hur det var. När jag berättade hela historien för honom om hur det gick till när första anfallet kom gick det fysiskt stötar genom min kropp, precis som om jag fick ep-känningar bara av att tänka tanken på anfallen. Märkligt.

Jag har som tur är, fått läkartid redan i morgon onsdag, klockan 11, antagligen tack vare min påstridiga chef (tack Anna) som också ringt och pratat med min läkare. Hoppas även på att få komma till en kurator på lasarettet, eller ännu bättre, den kbt-terapeut som jag gick till förra våren och som fick mig på fötter då... Ska föreslå det för läkaren. Men det är väl för dyrt kan jag tänka. Jag kanske kostar på mig det själv i annat fall.

Frukost i dag: Några teskedar a-fil och ett glas svartvinbärsjuice. Lunch: Hm... får bli en smörgås. Fy fan vad patetiskt det låter... Men det är Sad but true för att citera ett geni.

Som sagt i rubriken; nu måste det vända snart.