Skitkurator

... eller hon gjorde nog sitt bästa. Men mig tröstade hon inte. Från och med i morgon hoppas jag dock kunna titulera mig utvilad kvinna, och ha en hel natts sömn i ryggen.

Jag har fått piller som förhoppningsvis bättre gör sig förtjänta av namnet sömnpiller än de jag fick sist.

Sen är det dags att kicka insomnian i magen fett. Tips och trix på hur man somnar fort tas tacksamt emot. Jag är beredd att jobba hårt för min sömn!

Jag har förresten nån slags ägglossning i magen, känns det som...

Denna dagen, inget liv

Trött. Sömnbrist. Mega-oro. Nattliga känningar.

Kurator-träff klockan 16 på lasarettet. Hoppas att hon klubbar mig i skallen så att jag får sova. detta börjar kännas tröstlöst...

Check, check

I natt - första natten utan känningar sedan förra lördagen. Jag är ett vandrande apotek med Keppra, Oxascand, Folacin och Alvedon... Men jag sover iaf hyfsat bra. I morgon ska jag ställa klockan på rigning. Håll tummarna för att även denna natten blir lugn.

Lugnare, till slut

Läkarbesöket gick bra. Jag känner mig faktiskt redan lugnare. Fick nån slags rogivande tablett som jag ska ta innan jag går och lägger mig under ett par veckor. Dessutom höjde doktorn min Keppra (ep-medicin) ytterligare ett snäpp, för att lugna mig antar jag. Hoppas bara att inte alla medicinerna gör mig till en kraftlös grönsak... Man kan ju bli lite sömnig och dåsig av båda medicinerna.

Neurologsköterskan ska återkoppla per telefon redan på fredag. Förhoppningsvis ska jag få komma i kontakt med en kurator senare.

"Ska jag släppa tanken på graviditet nu" frågade jag, med tanke på att anfallen kom precis i samma veva som jag fick mens/blödning. Testade grav i går, men testet var trasigt och visade varken plus eller minus. Jag vet fortfarande inte om jag var/är gravid även om det känns ganska osannolikt att jag skulle vara det. Kanske var jag gravid och fick ett tidigt missfall... Hormonella förändringar kan orsaka anfall.

Men det tyckte han Absolut inte! att jag skulle göra. "Var noga med folsyran och kanske inte tänka närmaste månaden på att försöka bli gravid igen..."

Ska testa igen, har köpt ett nytt test. Mest för nyfikenhetens skull.

Nu måste det vända snart!

Jag vill fortfarande inte äta, sover oroligt, mår inte bra, känner vansinnig olust när jag tänker på att jag ska tillbaka till jobbet. Är det den berömda väggen jag har sprungit in i? Vet inte... Har ingen som helst energi, ser inget slut på det. När folk frågar hur jag mår känner jag mej som en repad Lp-skiva. Jag vill inte svara i telefon längre, vill inte berätta hur jag mår... Vill inte tänka på eländet. Vill bara att det ska vara bra. Mina föräldrar har verkligen bekänt färg den senaste veckan, skjutsar mig hit och dit, ger mig glass och bara är.

M (ja, han finns där i bakgrunden nånstans även om han bleknar mer och mer) ringde i går och frågade hur det var. När jag berättade hela historien för honom om hur det gick till när första anfallet kom gick det fysiskt stötar genom min kropp, precis som om jag fick ep-känningar bara av att tänka tanken på anfallen. Märkligt.

Jag har som tur är, fått läkartid redan i morgon onsdag, klockan 11, antagligen tack vare min påstridiga chef (tack Anna) som också ringt och pratat med min läkare. Hoppas även på att få komma till en kurator på lasarettet, eller ännu bättre, den kbt-terapeut som jag gick till förra våren och som fick mig på fötter då... Ska föreslå det för läkaren. Men det är väl för dyrt kan jag tänka. Jag kanske kostar på mig det själv i annat fall.

Frukost i dag: Några teskedar a-fil och ett glas svartvinbärsjuice. Lunch: Hm... får bli en smörgås. Fy fan vad patetiskt det låter... Men det är Sad but true för att citera ett geni.

Som sagt i rubriken; nu måste det vända snart.

Tack kära ni!

Ni är helt fantastiska, ni bloggisar, som har stöttat mig så fint den senaste veckan. Jag har verkligen känt, via cyberspace, kärleken.

Jag kan inte komma ihåg att jag har mått så dåligt någon gång tidigare. På flera plan.

1: Det fysiska. Utmattningen har varit totalt efter de två anfallen förra onsdag. Har legat på föräldrarnas soffa/säng som en blöt filt och glott på teve/i väggen/grinat för att jag inte orkat något annat.

2: Oron. Jag brukar vara rätt orolig för diverse saker och få lättare ångest, men på den här nivån har jag aldrig varit förut. Jag har varit helt livrädd för nya anfall. Så till den grad att jag tror oron har framkallat rädsla för nya anfall som har fått mig att fysiskt känna det som om det verkligen kommer ett nytt anfall...

3: Ingen matlust! Jo, du läste rätt. Du som känner mig förstår vidden av detta nu! Jag orkar inte äta, inget är gott, jag är inte hungrig. Jag har ätit ändå, om någon placerat mat framför munnen på mig. Men jag vill inte och det är inte gott att äta. Helt vansinnigt.

4: Gråtattackerna. Jag brukar inte gråta inför andra, nån slags spärr brukar sätta in. Men den senaste veckan har jag lipat, lipat och lipat. I telefon med chefen, inför mamma, pappa, syrran, brorsan, brorsbarnen. Och sjuksystrarna och läkaren... Neverending flod. Jag grinar fortfarande, fast det går att kontrollera bättre nu.

Man blir klokare och mer eftertänksam med åren. Kanske det är därför jag reagerar så
här kraftigt först nu. Jag inser att epilepsin faktiskt stör mitt liv, och att den finns där och inte försvinner. Nu hindrar den mig från att sköta mitt jobb eftersom jag inte kan köra bil på ett tag.

Jag funderar över både det ena och det andra nu. Kommer jag att fixa att bära och ta hand om ett barn? Jag är inte så säker på det. Kan jag jobba med ett jobb där jag är beroende av bil? De tankarna skrämmer mig dock inte. Jag behöver "bara" fatta några beslut. Och det ska jag göra när jag orkar.

Första steget blir att prata med läkaren, vilket inte vilken sjuk människa som helst klarar av uppenbarligen. Man måste vara rätt stark för att orka trycka på hur sjuk man är... It's sick.

Inte förrän om tre veckor kan jag få träffa läkaren face-to-face. Innan det hoppas jag ha fått träffa en kurator som kan hjälpa mig med min oro för anfall. Så att jag kan sova på nätterna, det kan jag inte så bra nu. Jag är så jävla rädd!!

Jag kan sova, jag är inte rädd

Jag kan sova, jag är inte rädd, jag kan sova, jag är inte rädd, jag kan sova, jag är inte rädd. Jag ska sova hela natten, inget ska hända.

Jag ska vakna imorrn bitti utvilad med ep-fritt huvud fyllt av friska, klara tankar.

Sov gott!!