Två av mina vänner, olika bebishistorier.
En av dem har en fyra månaders bebis. Hon och hennes kille planerade inte alls barnet, de hade ett jättedåligt förhållande med massor av bråk, höll på att göra slut... Han ville inte ens att de skulle behålla barnet. Av en händelse blev hon gravid, hon har fortfarande ingen koll på hur lång cykel hon har, eller ens när man kan bli gravid. Jag förklarade det i går för henne.
Den andra förklarade för mig häromdagen att hon och hennes sambo försökt i två och ett halvt år. De har gjort alla möjliga utredningar, hon har bra äggproduktion och han har bra "killar". Nu äter hon äggstimulerande tabletter. Hon känner alla känslor. Ledsen, uppgiven, trött. Hon är upprörd för att landstinget har så liten hjälp att ge och att man måste ha varit gift i två år för att få ansöka om att adoptera. "När allt äntligen känns rätt med någon så blir det så här", förklarade hon uppgivet.
Tänk om det blir så där svårt för mig? Det kan ju lika gärna bli så där lätt...
2 kommentarer:
Måste flika in med en kommentar. Man måste inte ha varit gift i 2 år för att ansöka om adoption. Det är helt fel. De tjänar oerhört mycket tid på att ställa sig i kö redan nu. :-)
Kan det inte vara olika för olika kommuner då? Det är väl där man ansöker om tillstånd? Jag vet inte, ska höra med min kompis... Hon kanske har missuppfattat något och det vore ju toppen isf! Tack för det!
Skicka en kommentar