Tillbaka igen

...och så trillar jag in på Gaias hemsida. Och känner någon slags hemtrevnad. Eller något. Hemtrevnad? Eller en skön vilan i det beslut jag en gång tog men som jag har omvärderat av olika anledningar?

Ny design - ny blogg?

Ny design på bloggen igen alla vänner. Ett nytt liv? Med ny inriktning?

Bebisar.

Jag tänker allt oftare inte alls på att bli mamma. Jag tänker allt oftare på att inte bli mamma. Processar med mig själv. För ett år sedan skrev jag i en krönika i Vlt att det svindlade när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli barn för mig. Och det gjorde det verkligen. Då. Det svindlar inte längre. Jag har till och med nämnt att beslutet att INTE skaffa barn inte känns långt borta - för ett fåtal vänner. Utan att börja gråta! Fatta...

Jag kanske inte inser på riktigt hur det eventuella beslutet kommer att påverka mig. Eller så ÄR det inte svårare än så här för mig att fatta beslutet som de senaste fem åren känts så vansinnigt långt borta och skrämmande och stort. Jag kan inte säga att klumpen inte finns i halsen nu när jag skriver detta.

Jag skriver det inte med glädje. Än.

En liten uppdatering

Det är inte så många som är inne på bloggen och läser har jag sett... så jag kostar på mig att berätta lite kort om min privata vardag =)

- Bebistänkandet ligger på hyllan för tillfället. Jag har inte bestämt mig för om jag ska trotsa rädslan för graviditet ännu. Väntar med beslut om fortsatta gravidförsök tills vidare. Talade med en vän på lunchen idag. "Jag känner inte just nu att jag måste bli förälder" sa jag. "Jag ser dig som en person som kommer att ha barn" sade hon. Vojne. Den dagen den sorgen =)

- Slutade mitt hittills roligaste jobb vid årsskiftet. Det var så jävla roligt att gå till jobbet hela hösten att jag aldrig ville sluta. Underbara kollegor, roliga fikaraster, stimulerande arbetsuppgifter... allt jag begär av ett jobb. Tyvärr kände mamman som jag under ett år ersatte att hon ville börja jobba igen - så det var bara att gå vidare för mig. Men jag har mentalt inte släppt tanken på att få komma tillbaka, trots att det inte kommer att hända. Separationsångest kallas det. Typ.

- Jag har blivit egen företagare. Sedan årsskiftet F-skattar jag, åtminstone delvis. Jag frilansar numera som journalist. Lär mig mer om bokföring, momsen och deklarationer. Det kändes främmande men blir mindre och mindre så. Jag trodde aldrig att jag skulle göra detta. Vara företagare alltså. Mina rötter består av statare, småtorpare, arbetare, hemmafruar och fler arbetare. Jag ser mig fortfarande som en arbetare... det är bara det att jag tar betalt med egna fakturor. Och håller mer koll på inkomster och utgifter ;-) Jag gillar det mer och mer och hoppas att jag slipper skattesmällar i framtiden.

- Jag har "Eat, pray, love" av Elisabeth Gilbert på nattduksbordet. Har bara läst ca 50 sidor. Jag blir mer och mer irriterad (och lite smått bitter) ju fler sidor jag läser. Vem fan kan åka bort ett år till Italien, Indien och Indonesien för att hitta sig själv - och sitt livs kärlek? Jo, en jävligt rik och framgångsrik person som E. Gilbert. JAG får minsann vandra runt på halkiga, snöiga och småtrista gator i Västerås, Enköping och Sala och försöka finna mig själv på diverse kaféer och krogar. Sånt är livet. Jag ska läsa klart boken och hoppas att jag blir mindre irriterad för var sida jag läser. Den är ju så himla haussad så nån slags nytta ska den väl göra... annars har jag fått träna upp bitterfittan i mig lite till. Alltid nåt, haha.

- Har fått en ny favorit-teveserie. Downton Abbey. Den är så jävla Jeckan.

Och för denna gången, vänner... ba-bay!

Inspiration!

Jag har världens bästa jobb ibland.

Som i går eftermiddag.

Jag fick sitta mittemot en fantastisk människa, dricka kaffe ur söta koppar och bli inspirerad och uppfylld av hennes härliga energi i en hel timme. Sen fick jag göra det jag älskar näst bäst - efter att prata med inspirerande människor - nämligen fota dem och skriva om dem.

Och jag får betalt för det! Plus att jag blev skitnöjd med både text och bild.

Helt sjukt bra jobb jag har alltså.

Förnekelse?

Den senaste tiden, ja senaste halvåret ungefär, har jag inte känt det där suget i magen som jag tidigare gjort sedan jag bestämde mig för att försöka bilda en egen familj. Jag vet inte om jag värjer mig från det svåra - förnekar. Jag vet inte, har mått rätt bra av att inte ha "bebis-oket" hängande över axlarna och jag har till och med börjat känna att det är okej att inte få panik när jag tänker på att det kanske aldrig blir barn... Har inte ens känt en egen längtan när jag sett vänner vara gravida och få barn.

Men så alldeles nyss tittade jag på Livrädd med stils blogg där hon visade en bild på den här underbaringen. Och tårarna bara började rinna. Det sög till i magen. Jag längtade like crazy. Ja, jag vet inte. Det kanske var en förnimmelse av det som varit eller en svag känsla av sorg över att "det inte är jag" som har en sån liten fin en att snusa bredvid. Det lär väl visa sig.

I morgon ber jag till gudarna...

...för att vi ska orka och överleva dagen.

Vi ska ta farväl av en liten. Att försöka sätta ord på känslorna är ingen idé. Jag bara ber för lillans föräldrar att de ska finna styrka att orka ta sig upp ur det bottenlösa hål de befinner sig i.

Den vi älskat saknar vi alltid

Vi mister aldrig den vi älskat

Den vi älskat älskar vi alltid

Inte anonym

Om jag kunde gå tillbaka två år i tiden. Då hade jag.

Fortsatt varit anonym i bloggosfären.

Det är inte bara att jag nu skulle vilja skriva av mig om det trauma som min kära vän, och vi alla som är nära henne, just nu genomlider, och som jag snabbt skrev om häromdagen men sen raderade. Det hade varit skönt att kunna gömma sig undan folk härinne i andra lägen också. Men nu är det som det är. Jag valde att vara öppen - och har för det mesta, speciellt när jag skrev om själva inseminationsresan, känt att det var ett bra beslut. Öppenheten hjälpte mig.

Det jag nu mest vill skriva om har inte direkt att göra med barnlängtan - vet inte ens om jag har någon barnlängtan längre... Ibland är det skönt att vara hemlig med sitt innersta. Det skulle jag vilja vara nu.

Kanske dags att starta en ny blogg? En hemlig...

Eller så lägger jag ner helt. Jaja, vi får se.

Ta hand om er och era kära där ute!