Tänk att det krävs egna barn för att se att man blivit
det man kämpade för att inte bli: lik sin pappa.
Och tänk att man gifte sig med en kvinna
som är lik den man är mest van vid: sin mamma.
Betyder det att min dotter blir lik mig, personen som hon
kommer avsky som tonåring, och likheten kommer slå henne i ansiktet
först när hon i 30-årsåldern skaffar egna barn?
Gästbloggaren är anonym.
måndag 12 oktober 2009
flickrummets weblog
Från ett fokus till ett annat
Jag minns väldigt mycket från min uppväxt - långt ifrån allt, men det jag minns är ofta starkt, med lukt, smak, känsel, och jag minns känslorna från olika händelser, både positiva och negativa.
Att vara förälder innebär inte enbart att ha en känslomässig koppling till sitt/sina barn, utan också att försörja dem och se till deras materiella, såväl som känslomässiga behov. Det bli många gånger stressigt, och jag tror en av de viktigaste insikterna man kan ha är att ingen är perfekt. Det kommer bli missar, det handlar väl mer om hur man hanterar de missarna, men hur väl du än hanterar dem så kommer ändå en uppgörelse när barnets egenhändigt snickrade värderingar ska testas mot de som föräldern tillhandahållit. Det är hur det ska va. Många gånger bär vi kanske dessutom med oss rester, som vi inte av olika anledningar såg eller hade förutsättningar att göra upp med under tonåren, värderingar och vanor vi kan ifrågasätta livet ut, då de dyker upp som en frågeställning, delvis också för att tiden vi lever i dessutom ändras, och, som människor ändras vi också kontinuerligt.
För mig handlade det så mycket om att jag hade en sådan svaghet för att leva upp till andras förväntningar. Ju mer jag längtade efter barn och familj, ju mer försökte jag förbättra mig, för att om jag bara blev bättre, kanske jag skulle kunna hitta någon att få familj med, någon som inte bara ville vara med mig, utan också ville ge mig detta. Törs jag säga att det givetvis blev allt mer outhärdligt. Ju duktigare jag blev, ju mindre utrymme blev kvar i mitt liv för ett ev. barn, vilket jag tror också blev tydligt även för de runt - jag hade ju ett välfyllt liv, så varför skulle jag vilja ha barn?
Till sist valde jag att stanna upp, dra i bromsen och hoppa av för att kunna minnas vad jag själv ville, från början. Jag hade jobbat för att bli duktig för att kunna ge mina framtida barn (som ju aldrig ville komma, eftersom det inte heller fanns plats för dem i mitt liv) en bra start. Men vems start? En bra start enligt vem? Jag hade en hel del som andra tycker ser bra ut, men nästan inget av det jag ville, och värst av allt - nästan ingen plats för barn. Jag förstod inte hur jag skulle hinna med jobb, ta hand om sambo, släkt, vänner och allt resten.
Jag stannade upp, och började skala bort belastningar och stressmoment. Jag visste att jag ville ge ett ev. barn tid och närvaro. Min självkänsla har blivit bättre - jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker längre, och minst av allt vad en ev. framtida pappa till mina barn skulle tycka. För de jag träffade på den tiden, de hade så många krav som skulle uppfyllas innan de ansåg att barn skulle kunna komma på tal, att jag blev stressad bara jag hörde dem.
Och när jag gjorde det blev jag lugnare, mer harmonisk och de barn jag träffar mer harmoniska i min närvaro. Jag väljer bort en ev. pappa för mina ev. framtida barns skull. Hur bakvänt låter det inte? Och ändå var det just det som behövdes för att jag skulle få mer ro. Inga fler orimliga krav och förväntningar. Utan dem kommer jag klara det fint.
Jag har fokus där det borde ha varit hela tiden - där jag trodde det var, tills jag insåg att det inte var för barnens skull, utan för att hitta någon som skulle tycka jag dög för att ge mig barn - på barnen. Både på mitt inre barn - det genuina, kärnan i mig - och de barn jag hoppas ska komma, och redan börjat komma, om än ej som egna - in i mitt liv. För det är många gånger faktiska barn som hjälper oss vuxna att återfinna den förlorade närvaron i oss själva, om vi låter dem.
I dag är det tjejen bakom flickrummets weblog som reflekterar över "Det inre barnet" Klicka på inläggsrubriken så hamnar du på hennes blogg.
Jag minns väldigt mycket från min uppväxt - långt ifrån allt, men det jag minns är ofta starkt, med lukt, smak, känsel, och jag minns känslorna från olika händelser, både positiva och negativa.
Att vara förälder innebär inte enbart att ha en känslomässig koppling till sitt/sina barn, utan också att försörja dem och se till deras materiella, såväl som känslomässiga behov. Det bli många gånger stressigt, och jag tror en av de viktigaste insikterna man kan ha är att ingen är perfekt. Det kommer bli missar, det handlar väl mer om hur man hanterar de missarna, men hur väl du än hanterar dem så kommer ändå en uppgörelse när barnets egenhändigt snickrade värderingar ska testas mot de som föräldern tillhandahållit. Det är hur det ska va. Många gånger bär vi kanske dessutom med oss rester, som vi inte av olika anledningar såg eller hade förutsättningar att göra upp med under tonåren, värderingar och vanor vi kan ifrågasätta livet ut, då de dyker upp som en frågeställning, delvis också för att tiden vi lever i dessutom ändras, och, som människor ändras vi också kontinuerligt.
För mig handlade det så mycket om att jag hade en sådan svaghet för att leva upp till andras förväntningar. Ju mer jag längtade efter barn och familj, ju mer försökte jag förbättra mig, för att om jag bara blev bättre, kanske jag skulle kunna hitta någon att få familj med, någon som inte bara ville vara med mig, utan också ville ge mig detta. Törs jag säga att det givetvis blev allt mer outhärdligt. Ju duktigare jag blev, ju mindre utrymme blev kvar i mitt liv för ett ev. barn, vilket jag tror också blev tydligt även för de runt - jag hade ju ett välfyllt liv, så varför skulle jag vilja ha barn?
Till sist valde jag att stanna upp, dra i bromsen och hoppa av för att kunna minnas vad jag själv ville, från början. Jag hade jobbat för att bli duktig för att kunna ge mina framtida barn (som ju aldrig ville komma, eftersom det inte heller fanns plats för dem i mitt liv) en bra start. Men vems start? En bra start enligt vem? Jag hade en hel del som andra tycker ser bra ut, men nästan inget av det jag ville, och värst av allt - nästan ingen plats för barn. Jag förstod inte hur jag skulle hinna med jobb, ta hand om sambo, släkt, vänner och allt resten.
Jag stannade upp, och började skala bort belastningar och stressmoment. Jag visste att jag ville ge ett ev. barn tid och närvaro. Min självkänsla har blivit bättre - jag bryr mig inte så mycket om vad andra tycker längre, och minst av allt vad en ev. framtida pappa till mina barn skulle tycka. För de jag träffade på den tiden, de hade så många krav som skulle uppfyllas innan de ansåg att barn skulle kunna komma på tal, att jag blev stressad bara jag hörde dem.
Och när jag gjorde det blev jag lugnare, mer harmonisk och de barn jag träffar mer harmoniska i min närvaro. Jag väljer bort en ev. pappa för mina ev. framtida barns skull. Hur bakvänt låter det inte? Och ändå var det just det som behövdes för att jag skulle få mer ro. Inga fler orimliga krav och förväntningar. Utan dem kommer jag klara det fint.
Jag har fokus där det borde ha varit hela tiden - där jag trodde det var, tills jag insåg att det inte var för barnens skull, utan för att hitta någon som skulle tycka jag dög för att ge mig barn - på barnen. Både på mitt inre barn - det genuina, kärnan i mig - och de barn jag hoppas ska komma, och redan börjat komma, om än ej som egna - in i mitt liv. För det är många gånger faktiska barn som hjälper oss vuxna att återfinna den förlorade närvaron i oss själva, om vi låter dem.
I dag är det tjejen bakom flickrummets weblog som reflekterar över "Det inre barnet" Klicka på inläggsrubriken så hamnar du på hennes blogg.
söndag 11 oktober 2009
Mia Fredriksson
Min goda vän och före detta kollega Mia, som pluggar grafisk design i Bollnäs, inleder temaveckan "Det inre barnet". Klicka på inläggsrubriken så kommer du till hennes blogg.
lördag 10 oktober 2009
Det inre barnet
Jag har signalerat det på diverse vis till olika personer, på Facebook och här på bloggen. Kommande vecka (11-18 oktober) kommer det vara en gästblogg-vecka här på jeckan.com. Jag vill helst inte skriva själv under veckan utan hoppas att NI kommer att bidra. Min förhoppning är att inläggen kan bli en smältdegel av drama, filosofi, foto, litteratur, musik, dans, poesi, målningar, vetenskap och annat. Med annat menar jag asmycket humor!
Temat, Det inre barnet, är inspirerat av Linda Adolfsson och Matilda Hoflings poesi och foto-utställning på Kulturnatten i Västerås för några veckor sedan. Jag hoppas verkligen att både Linda och Matilda bidrar med bidrag till mig. Jag önskar att alla mina bloggläsare får se deras fina verk.
Det finns olika alternativ om Du vill bidra:
1. Har du en egen blogg? Då kanske du vill skriva utifrån temat på den. Låt mig veta ATT du skrivit. Jag kommer, likt Bloggvärldsbloggen, att sammanställa intrycken och länka till er som skrivit på era bloggar efter veckans utgång.
2. Skicka bidraget till min mejladress bebisenojag@live.se så publicerar jag det på bloggen.
3. Du som är min Facebookvän kan ju skicka bidraget även där.
Är du lite hösttrött? Lyssna på regnet och på ditt inre barn och bidra till min gästbloggsvecka. Jag ser så fram emot Ditt bidrag!
Temat, Det inre barnet, är inspirerat av Linda Adolfsson och Matilda Hoflings poesi och foto-utställning på Kulturnatten i Västerås för några veckor sedan. Jag hoppas verkligen att både Linda och Matilda bidrar med bidrag till mig. Jag önskar att alla mina bloggläsare får se deras fina verk.
Det finns olika alternativ om Du vill bidra:
1. Har du en egen blogg? Då kanske du vill skriva utifrån temat på den. Låt mig veta ATT du skrivit. Jag kommer, likt Bloggvärldsbloggen, att sammanställa intrycken och länka till er som skrivit på era bloggar efter veckans utgång.
2. Skicka bidraget till min mejladress bebisenojag@live.se så publicerar jag det på bloggen.
3. Du som är min Facebookvän kan ju skicka bidraget även där.
Är du lite hösttrött? Lyssna på regnet och på ditt inre barn och bidra till min gästbloggsvecka. Jag ser så fram emot Ditt bidrag!
fredag 9 oktober 2009
Gösta mot Hasse
Gösta ledde ganska länge, men Hasse börjar att ta in på täten. Ska det vara så? Vad ska katt-pojken heta? Ta din chans att rösta här till höger.
Kom igen nu! Om några fler röstar så slår vi antalet röstande i senaste kyrkovalet.
onsdag 7 oktober 2009
Jag ska få en bebis!
Den är liten svart, hårig, bonnig, alldeles, alldeles underbar och skulle dö om jag inte tog hand om den. Klart man ställer upp...
Ja jo det stämmer, jag ska bli ägare till en kattunge. Tjoho!
Hjälp mig att välja ett bra namn. Min syrra och hennes kille hjälpte mig att ta fram några namnförslag. Jag gillar dem alla men har två favoriter. Vad tycker du? Rösta i enkäten här till höger!
Ja jo det stämmer, jag ska bli ägare till en kattunge. Tjoho!
Hjälp mig att välja ett bra namn. Min syrra och hennes kille hjälpte mig att ta fram några namnförslag. Jag gillar dem alla men har två favoriter. Vad tycker du? Rösta i enkäten här till höger!
tisdag 6 oktober 2009
En tightare organisation
Det är lågkonjunktur. Blommor, färger, assistenter och annat tjafs fick lov att ryka i omorganisationen av sajten. Organisationen måste nödvändigtvis slimmas för att bli så effektiv och produktmaximerad som möjligt. Vi blir BÄTTRE av en tight organisation och layout!
The better and improved Jeckan 2.0 is here!
Kanske återkommer blommor och tjafs när tiderna ser bättre ut om sådär tre år (enligt Barack Obama). Inga återanställningar vill dock Vd Kurt K. Nasig låta meddela ska ske. Folk kostar bara en massa pengar.
The better and improved Jeckan 2.0 is here!
Kanske återkommer blommor och tjafs när tiderna ser bättre ut om sådär tre år (enligt Barack Obama). Inga återanställningar vill dock Vd Kurt K. Nasig låta meddela ska ske. Folk kostar bara en massa pengar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)