Angelina och jag

I dag vaknade jag och såg ut som Angelina Jolie.

Det låter ju trevligt, tycker kanske ni. Hon är ju snygg. Likheten slutade dock ungefär där munnen tar slut. Svullen som en ballong om läpparna och dötjocka ögonlock. Dessutom hade de små prickarna som började synas på underarmarna i går spridit sig över typ hela kroppen. Öronen var dessutom alldeles brännheta och svullna och ögonen ömma. Ibland är det lite extra jobbigt att inte ha en mamma eller en kille att ropa på...

Så vid sjutiden på morgonen fick jag börja ringa sjukvården. Blev nämligen sjukt orolig om det skulle vara nåt farligt som var på gång. Först sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan lät som om hon tog mig på stort allvar vilket är bra men samtidigt lite oroväckande. "Ring neurologsköterskan klockan 8, eller åk till akuten om det börjar klia i munnen" Vaffan... Akuten?

Ringde jobbet för att säga att jag inte skulle komma, åtminstone inte på förmiddagen, pratade med chefen och höll på att börja grina i telefonen.

Sedan ringde jag neurologsköterskan, även hon verkade tycka att det lät allvarligt. Hon skulle tala med min läkare och han skulle ringa mig snart.

Klockan 11 hade han fortfarande inte ringt mig. Jag ringde då igen och fick återigen tjata på dem i växeln att de skulle släppa igenom mig till doktorn. "Nej, jag har inte hört något från sköterskan. Men berätta!" Så tredje gången den här dagen fick jag berätta att jag liknade en rödgråten Angelina Jolie med röda hund och Dumboöron. (fast jag använde andra ord...)

Doktorn skulle återkomma på eftermiddagen och föreslå en ny medicin och eventuell behandling med kortison. Nu är klockan 16:30 och han har fortfarande ringt. Prickarna har liksom flytit ut på armarna, benen, magen och ryggen och liknar mer röda blommor eller nåt... Svullnaden i ansiktet har dock lite bättre, kanske på grund av att jag susade iväg och handlade Clarityn och åt en tablett.

Hoppas fortfarande att doktorn ska höra av sig snart.

Sjukhusbesök

Jag mår mycket bättre i dag, känner inte så mycket i kroppen. Det känns mest som det brukar göra när det är extremt mycket pollen i luften. Jag är inte allergisk, men känner ändå av det lite. Lite trött, lite öm i kroppen.

Men jag ringde ändå till min läkare som först verkade allmänt förvirrad, på det där särskilda läkarviset. "Öh... jaha, öh... influensasymtom? men fick du inte... hur mycket äter du?... öh... inga andra förkylningssymtom? öh..." Jag fick läsa upp bipacksedeln för honom där det stod att man omdelbart (med fet stil) skulle kontakta läkare om man fick influensasymtom. Men efter en stunds konfererande, först med mig och sedan med en annan läkare så kom vi överens om att jag skulle fortsätta med Lamotrigin ett tag till och fasa in den lite långsammare.

Jag gjorde nämligen bort mig lite och tog två tabletter extra i fredags kväll utan att jag fått mitt infasnings-schema av läkaren. Kan vara därför jag reagerade. Eller så tål jag den inte. Eller så är det något ANNAT. Därav sjukhusbesöket på eftermiddagen. Jag fick ta några prover, leverprov, blodstatus och några andra. Det känns ju skönt att läkaren är så pass grundlig att han vill utesluta eventuella andra åkommor. Det där ANNAT vill man ju helst undvika.

Jag är lite mindre orolig nu i alla fall. Träffade till och med på läkaren på medicinmottagningen och han var väldig noga med att fråga om jag kände mig trygg nu och att jag inte skulle tveka att höra av mig om symtomen återkommer. Då ska vi prova med an annan medicin. För det finns andra som också funkar, sa han.

Phu!

Jag hoppas på influensa...

...men tror inte riktigt på det. Tyvärr.

Jag har, sedan i går lördag, haft ont i kroppen. I går var jag vansinnigt trött när jag vaknade på morgonen, höll på att somna vid ratten på väg till jobbet vid åtta-tiden. Dessutom somnade jag klockan tre på eftermiddagen sittande i fåtöljen i fikarummet. Hade lite ont i kroppen, men inte så farligt. Lite ont bakom ögonen. Efter ett tag kom jag på att jag kanske hade en influensa på gång. Men ingen feber kom.

Smärtan är kvar i dag söndag. I dag på morgonen kom jag på en ny sak. Min nya medicin. Har ätit en tablett varje morgon under en vecka, men ännu inte läst bipacksedeln. Tog upp bipacksedeln. Läste biverkningarna. Ingen stämde in på symtomen.

Men... "Får du influensaliknande symtom, kontakta din läkare omdelbart" Omedelbart med fet text.

Under dagen i dag har jag hoppats på att jag ska få feber och att influensan ska bryta ut. Det har den inte gjort. Två dagar med symtom brukar man inte ha. Hoppas fortfarande dock...

Men hoppet börjar tryta. Jag har blivit ledsen i stället. Jag känner på mig att medicinen inte passar ihop med min kropp och att jag måste börja om med en annan medicin. Tänk om det tar lång tid? Jag kanske inte kan åka till Danmark i augusti som jag tänkt.

Hoppas, hoppas fortfarande. Ska ringa till min läkare i morgon och hoppas han säger att det kommer att gå över. Tror dock inte det. Nu blev jag ännu ledsnare.

Vardags-knaprande

Jag håller ju på att förändra mitt medicinknaprande. Efter mycket om och men fick jag tag på Doktor Busy på lasarettet och vips började det hända saker. Jag fasar ut min gamla epilepsi-medicin och fasar in en ny. Ve och fasa! Närå... =) Det går bra. Tabletterna heter Lamotrigin och har iofs som biverkan att barnet kan få läppspalt, men risken är mindre. Dessutom försvinner riskerna för ryggmärgsbrock på barnet. (i alla fall som en biverkning... ryggmärgsbrock kan säkert barn drabbas av ändå)

Samtidigt som jag fick byta medicin beslutade Dr Busy att skriva ut Folacin till mig. Alltså tabletter med folsyra. Bara att hämta på apoteket. Perfekt! Bra jobbat doktorn!

I övrigt har jag börjat lyssna på Veronica Maggio. Håller med min brorsdotter som är 5 år att hon är himla bra.

P.S. Luddet på bilden är ingen häftig effekt. Den uppstod när jag förevigade brorsbarnen vid deras övernattning hos mig. Vi käkade äggmackor till frukost och små kladdiga fingrar nådde linsen. Det har inte riktigt gått bort än, måste nog skrubba hårdare med tops och tvål... D.S

Ny layout!

Jag hyllar Danmark, detta härliga land som tar emot svenskor som vill bli gravida, med en ny rödvit design på bloggen.

Designen passar också bättre ihop med min andra plats i cyberspace, tramsblogen ellasolsken .

Stereotypiskt

Det här måste vara veckans grej.

Och bara hur jävla dumt som helst. Girl and the city-läger för Täbybrudar mellan 11 och 13 år. För det första: Behöver de verkligen lära sig hur man gör när man shoppar och dricker latte? Det har de väl redan lärt sig av sina morsor om de bor i Täby... För det andra: Släpp ut dem i skogen i stället för fan. Låt dem klättra och leka lite på riktigt. Använda musklerna.

Till och med moderaten säger att det faller på sin egen orimlighet. Det värsta av allt är ju att det är Täby kommun som arrangerar lägret.

Nu känner jag mig som en riktig moralkärring, men det står jag för.

En evig kamp så sant, så sant

Sören Olsson spottar ur sig klokheter på löpande band. Inte så konstigt att man fastnade för Sune och Bert när man var liten. Det är nog mer substans i dem än vad man trodde då. Substans på rätt sätt för rätt målgrupp.

Tur och otur, religion och annat som hör till livet handlade det om den här gången i Sörens reklektioner. Om att livet är en kamp, men inte behöver vara en plåga för det. Det är sant. Kanske måste man acceptera kampen för att kunna sluta se den som en plåga. Jag har en bit kvar, känner mig plågsamt närvarande i den svarta plågan alltför ofta.

Bebisresan är en sak som är underbart fri från plåga. Någon gång har jag tvekat och grämt mig, men någon djup plåga i ordets rätta bemärkelse var det aldrig fråga om. Framför allt är jag lycklig över att jag håller isär bebisresan från den andra plågan. Jag använder inte bebisen som en snuttefilt för min egen sorg.