Angelina och jag

I dag vaknade jag och såg ut som Angelina Jolie.

Det låter ju trevligt, tycker kanske ni. Hon är ju snygg. Likheten slutade dock ungefär där munnen tar slut. Svullen som en ballong om läpparna och dötjocka ögonlock. Dessutom hade de små prickarna som började synas på underarmarna i går spridit sig över typ hela kroppen. Öronen var dessutom alldeles brännheta och svullna och ögonen ömma. Ibland är det lite extra jobbigt att inte ha en mamma eller en kille att ropa på...

Så vid sjutiden på morgonen fick jag börja ringa sjukvården. Blev nämligen sjukt orolig om det skulle vara nåt farligt som var på gång. Först sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan lät som om hon tog mig på stort allvar vilket är bra men samtidigt lite oroväckande. "Ring neurologsköterskan klockan 8, eller åk till akuten om det börjar klia i munnen" Vaffan... Akuten?

Ringde jobbet för att säga att jag inte skulle komma, åtminstone inte på förmiddagen, pratade med chefen och höll på att börja grina i telefonen.

Sedan ringde jag neurologsköterskan, även hon verkade tycka att det lät allvarligt. Hon skulle tala med min läkare och han skulle ringa mig snart.

Klockan 11 hade han fortfarande inte ringt mig. Jag ringde då igen och fick återigen tjata på dem i växeln att de skulle släppa igenom mig till doktorn. "Nej, jag har inte hört något från sköterskan. Men berätta!" Så tredje gången den här dagen fick jag berätta att jag liknade en rödgråten Angelina Jolie med röda hund och Dumboöron. (fast jag använde andra ord...)

Doktorn skulle återkomma på eftermiddagen och föreslå en ny medicin och eventuell behandling med kortison. Nu är klockan 16:30 och han har fortfarande ringt. Prickarna har liksom flytit ut på armarna, benen, magen och ryggen och liknar mer röda blommor eller nåt... Svullnaden i ansiktet har dock lite bättre, kanske på grund av att jag susade iväg och handlade Clarityn och åt en tablett.

Hoppas fortfarande att doktorn ska höra av sig snart.