Long time dear friends

Det var länge sen jag skrev här nu. Det här med barn och längtan efter det känns avlägset - och ändå inte. Jag bestämde mig i hjärtat någon gång under hösten 2010 att jag inte skulle försöka på egen hand igen och har hållit fast vid det beslutet. 

Träffade en man våren 2011, blev passionerat förälskad. Kärleksstrulade i ett halvår. Blev dumpad i slutet av sommaren. 

Tappade tron på den passionerade kärleken. Träffade en man igen, i december. En vanlig, snäll, fin man. Ingen passion, men värme och hopp om kärlek ändå. Det slog inga gnistor men jag ville ville ville ville och trodde trodde trodde. Inte heller Han ville ha mig. Försökte med vänskap. Det gick inget vidare.

Igår avslutade jag all kontakt med honom och är så ledsen så ledsen så ledsen idag. 

Självklart påverkar det även mig - det här beslutet som är på gång, men ett ja för assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. "Snälla du, håll ut - alla barn blir snart älskade även i Sverige" skrev centerpartisten Fredrik Federley till mig på Twitter. Det känns fortfarande avlägset, men självklart så ställer det saker och ting på sin ända, att jag inte skulle behöva åka utomlands från och med typ januari 2014. Ska jag omvärdera mig beslut att avstå barn? Jag vet inte. Jag vet ingenting. 

Livet känns som ett trasselsudd och ett vacuum samtidigt. Det är svårt att leva kan jag konstatera. För mig i alla fall. Så har det alltid varit, men nu när jag är i det här stadiet av livet så blir det svårare i en ny dimension. Det gäller att bestämma sig definitivt. 

Vilken väg ska jag gå?   

Jag vet inte. Fast jag var så säker.