Men så alldeles nyss tittade jag på Livrädd med stils blogg där hon visade en bild på den här underbaringen. Och tårarna bara började rinna. Det sög till i magen. Jag längtade like crazy. Ja, jag vet inte. Det kanske var en förnimmelse av det som varit eller en svag känsla av sorg över att "det inte är jag" som har en sån liten fin en att snusa bredvid. Det lär väl visa sig.
torsdag 20 januari 2011
Förnekelse?
Den senaste tiden, ja senaste halvåret ungefär, har jag inte känt det där suget i magen som jag tidigare gjort sedan jag bestämde mig för att försöka bilda en egen familj. Jag vet inte om jag värjer mig från det svåra - förnekar. Jag vet inte, har mått rätt bra av att inte ha "bebis-oket" hängande över axlarna och jag har till och med börjat känna att det är okej att inte få panik när jag tänker på att det kanske aldrig blir barn... Har inte ens känt en egen längtan när jag sett vänner vara gravida och få barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Förnekelse eller inte, det är en svår fråga att besvara. Jag tänker att det kanske varit skönt och nyttigt med en paus från bebistänket och att man ibland behöver skjuta saker och ting ifrån sig en stund.
Att du reagerar med sorg och längtan igen kanske är ett tecken på att pausen är "slut" och att ditt psyke vill ta itu med frågan igen.
En amatörs tankar, bara...
Jo, jag misstänker väl att det är så. Bävar lite för det dock. Är lite skraj för vad svaret ska vara på frågan "ska jag göra det igen?". Får se när jag är beredd att processa det... på riktigt =)
Skicka en kommentar