Mia Broman Fredriksson

Dagens bidrag kommer från min vän Mia Broman Fredriksson, som också bloggar. Hon har till och med två bloggar. En som heter Fröken Broman, om grafisk design som hon studerar, och en om Mia själv . Men på Jeckan skriver hon i dag om att vara rädd... och att våga och vinna.


När någon annan har övertaget

Och där, med en Shure SM-58 i handen, faller jag hjälplöst genom golvet.

Jag hör inte längre ljudet från de svartvita tangenterna som han med det lockiga håret spelar på.

Jag är inte längre kvar. Jag är någon annanstans och där jag borde stå står nu den nervösa, osäkra personen som jag så gärna vill ska försvinna. Mitt andra jag.

Den som utan tvekan tränger sig på, gör mig osäker och liten. Den som gör att hela min mage invaderas av tusen elaka myror krypandes omkring helt utan minsta hänsyn till mig. Strålkastarljuset skär in i mina gröna ögon och bländar mig hårt.

Från främre bänkraden kan jag ana förväntansfulla människor med frågande ansikten. För från mig hörs ingenting. Panik. Panik!

Jag sväljer, men min hals känns torrare än öknen i Sahara. Jag kramar hårdare om mikrofonen men händerna skakar likt en Parkinsonpatients.

Jag kippar hjälplöst efter luften som inte längre finns där. Jag kan ju det här, det vet jag. Jag borde tro på mig själv men mitt andra jag vägrar släppa taget.

Man hinner tänka mycket på dessa förtvivlade sekunder.

Jag tänker på låten, den som jag borde valt men inte valde. Bara för att jag alltid skall envisas med att välja det svåraste alternativet. Varför gör jag så?

Jag tänker på inledningen som spelats nu om och om igen från de svartvita tangenterna i väntan på toner som aldrig vill komma.

Jag tänker på tårar. För de bränner där hårt innanför mina ögonlock.

Konstigt nog så tänker jag också på mat.

Jag tänker på den stackars publiken som sitter där på de benhårda stolarna i bygdegården och som egentligen mest väntar på att få gå hem

eftersom deras dotter redan har klarat av det som jag inte klarar av att göra. Att sjunga inför publik. Att sjunga i mikrofon inför publik.

Det är den, som förutom mitt andra jag, är mitt största hot på scenen. Den känns som en pistol riktad rakt emot mig och som snart kommer att avfyras.

Fem, fyra, tre, två, ett…

Men då händer det. Orden bara flödar ut genom min mun. ”You have to be there, you have to”. Ja, de finns ju där. Jag hör dem. De finns där!

Det är nu som mitt andra jag lämnar mig. Det är nu som jag säkrar pistolen och vågar göra det jag verkligen älskar. Att sjunga.

Och han med det lockiga håret spelar vidare.