Sista krönikan

Sista Vlt-krönikan från mig kommer i morgon och ser ut som följer:

Detta är sista krönikan från mig. Min intention med att skriva i Vlt, om vägen till graviditet via insemination för ensamstående kvinnor, var att försöka ge västeråsarna en annan syn på längtan och föräldraskap än den som normen vanligtvis ger. Jag hoppas att du som har läst mina krönikor har fått en ökad respekt för normbrytande val. Man behöver inte acceptera mitt val, bara respektera och försöka förstå.

Förra krönikan andades hopp, jag såg fram emot en ny bebisresa och planerade den redan i huvudet. Började räkna cykeldagar. Redan nu till sommaren ville jag åka och hoppades att inseminationen skulle lyckas och att jag om ett år skulle vara förälder. Men… Det är mycket som händer i mitt liv just nu. Jag går en rätt osäker framtid till mötes och vet inte om jag får behålla det arbete som jag har nu. Och efter ett samtal förra veckan med min läkare som behandlar mig för epilepsi beslutades det att jag helt ska sluta med den medicin, Ergenyl Retard, som jag ätit i 15 år och bara äta en ny medicin, Keppra. Den som man kan skaffa barn hyfsat säkert med, men som jag inte vet säkert om den fungerar på min typ av epilepsi. Den gamla medicinen fasas ut under de närmaste två månaderna och då behöver jag ta det lugnt.

Och nu har jag fattat ett beslut.

Det blir ingen ny Danmarksresa i sommar. Jag kommer inte att besluta inom den närmaste framtiden om när, eller ens om, den ska ske. Som jag skrev i en krönika för några månader sedan så svindlade det när jag tänkte på att jag kanske kommer att leva mitt liv utan barn. I nuläget känner jag ingen stor svindel. Mest är det kanske för att jag inte tillåter mig själv att känna efter.

Som ensamstående står jag och faller med mina egna beslut och på ett sätt är det skönt. Ingen annan är beroende av mig, det är jag som drabbas när det barkar åt helvete. Den här gången, i det här beslutet, är det dock annorlunda. Jag känner inte att jag fattar beslutet att skjuta upp barnskaffandet för min egen skull. Jag gör valet som förälder, kanske för första gången. För jag tycker att min bebis förtjänar en mamma med stabila grundförutsättningar som kan ge det en bra start i livet.

Copyright Vlt

Epilog

Så govänner... Det blir en paus i Danmarksfarandet på obestämd tid, kanske för evigt. Det känns inte supersorgligt just nu, utan mest ganska skönt att ha en sak mindre att fokusera på. Jag behöver tid att stabilisera mitt liv och hälsan. Man kan väl säga att jag blundar och hoppar, flyger ut i det okända och hoppas att marken är bergfast när jag landar. Och jag hoppas ändå på bebisar i framtiden...

Jag har också beslutat att inte att blogga vidare på Jeckan, inte förrän jag har något bebisrelaterat att skriva om i alla fall. Jag hoppas fortsatt och innerligt att insemination av ensamstående kvinnor blir lagligt i Sverige också. SNART!! Om 100 år kommer människor skratta åt nutidens stenåldersmässiga och idiotiska syn på familjebildning.

Jag har planer på att starta en skönlitterär och mer konstnärlig blogg anonymt. Den får ni leta efter i cyberspace... jag ger inga lettrådar ;)

Min mejladress kommer att finnas kvar och den kollar jag av då och då.
Hör gärna av dig om vad som helst!

I will miss you all very much.

Ni kära bloggläsare har varit min sanna familj, min partner och mina bästa vänner under de här berg-och dalbaneliknande senaste åren.

Och nu känns det helt plötsligt lite sorgligt måste jag säga...

Några av er kommer jag att träffa irl. Ni vet vilka ni är.

Kärlek och fruktbarhet till er alla!

Kramar från Jessica