Jag blundar inte.
Jag tvekar inte inför att gå fram till främlingar. Jag räds inte det dumdristiga, ens när jag borde. Jag talar först och inser sedan att jag borde kollat om jag hade alla emot mig, men då är det så dags och bara att stå på mig. Vilket ibland leder till att jag får panikattacker i efterhand, när jag inser vad som hänt. Eller ännu mer innan, eftersom jag vet hur det blir. Var jag än hamnar så tar jag lätt över, om ingen annan mer lämpad gör det före mig. Jag tar hand om och beskrivs som "vad hände med dig? Helt plötsligt blev du helt kall, rationell och supereffektiv och jobbade för två samtidigt som du lugnade mig." Ja, det är sånt som gör att man riskerar att bli utbränd eller får panik i efterhand –för tänka, det har man oftast inte tid med förrän då, eller innan. Man går på instinkt.
Men ibland måste man tänka också. Kompensera sina svagheter. I mitt fall tillit. Andas, stå tillbaka och låta andra ta kommando oavsett resultat. Andas mellan tankarna. Våga misslyckas. Våga vara pinsam. Vilket inte är så lätt som det låter. Särskilt inte i ett samhälle som alltmer föraktar just svaghet. Men hur ska vi orka om vi aldrig får ladda om? Gråta ut? Få misslyckas? Få vara patetiska? Och hur ska vi kunna orka vara förstående och solidariska mot de där utsatta, när vi själva har en upplevelse av att vara under press och själva måste hålla upp fasaden? Det är lätt att känna avundsjuka. Alla andra har. När bördan känns tung är det lätt att börja självömka. Kanske behöver vi det, när vi slutat ömka och trösta varann. När vi hela tiden ska tävla och hålla upp fasader, och kanske är det där att våga låta våran fasad förfalla en aning och våga visa oss svaga det modigaste vi kan göra? För hur ska vi orka vara solidariska mot andra och orka ta till oss utsattheten omkring oss om vi inte ens orkar vara solidariska mot och ta hand om det utsatta i oss själva? Och i varann.
1 kommentar:
Åh, vad kul att få vara med =)
Skicka en kommentar