Vem är jag utan det?

Lämnade jobbet i fredags eftermiddag efter jobb in i det sista och en massa avslutanden. Stressade och stressade ännu mer. Mest stressad var jag av förnekelsen av att förändringen av jobbsituationen inte alls skulle bli svår.

Såklart blev det jobbigt med avskedet från arbetskamraterna vilket jag inte låtsades om det minsta. Jag drog skämt och försökte krampaktigt vara rolig på avtackningen. Allt för att slippa tänka på det jobbiga. Fina tal hölls av arbetskamraterna till min ära, bullar och kakor hade inhandlats av företaget. Kattsand, blomma, kattleksaker och ett presentkort på H&M fick jag som presenter. Jag log och höll på att kräkas samtidigt.

Jag var oerhört tacksam över att nästan ingen fick för sig att de skulle krama mig vid själva avskedet. Då hade jag nämligen förvandlats till en liten salt och blöt fläck av tårar och tårar och säkert bönat och bett på mina bara knän om att få stanna trots att jag sagt att jag inte ville. Du som är min arbetskamrat och läser detta, tack för att du såg att jag inte fixade kramen... =)

Nu förvandlades jag till den blöta fläcken på tåget hem i stället. Ajajaj. Men som tur är bor jag i landet Sverige där folk inte låtsas om att de ser att andra bölar på offentliga platser. Jag fick sitta och hulka i fred på tåget med den för stora stickade mössan neddragen över ögonen och jackan uppdragen nästan upp till ögonen. Varför skulle jag göra så här nurå? Hur jävla dum får man vara? Lämna något man kan och är uppskattad för, för något som man inte alls behärskar... Tankarna kom med flodvågen på tåget.

Men förändringen är bra, av flera anledningar som jag måste påminna mig själv om varje dag.
1. Den kommer att visa vem jag är utan mitt jobb. När jag inte gör det säkra och invanda. Vem jag är när jag utmanar mig själv.
2. Den kommer att visa vad det är i mitt yrke jag är utbildad för som jag verkligen älskar. Jag kommer att längta efter just det. Det kommer att bli lättare för mig ringa in min dröm och kämpa för den.
3. Ja nåt mer är det säkert... Vad?

Jobbigt, mest...

Sista dagen på jobbet i morgon. Högen på skrivbordet har inte blivit mindre senaste veckan. Massor med mejl att gå igenom. Bilder ska brännas. Saker ska avslutas... Phu! Imorrn ska ALLT göras. Och så ska det sägas hej då och ätas tårta. *snyft* Hoppas inte jag skulle baka, för det har jag inte gjort.

Det nya jobbet blir nog bra även om det i dag mest känns som att jag ska skutta ut i okunskap och trasselsudd på måndag. Helt för mig okända arbetsuppgifter. Jag försöker att inte ens tänka "det blir nog bra", trots att jag varje gång jag pratar med den nya chefen säger det om och om igen, som om jag försöker övertyga någon jävligt mycket...

Men jag tar faktiskt en dag i taget. För då blir det bra.

I dag önskar jag att jag hade haft en bättre dator. Vill nämligen kolla på mitt nya favvoprogram Bonde söker fru på Tv4 Play. Bonde-Thildes killar är så vansinnigt söta och mysiga. De hon inte tar vill jag tjinga som live-donator.

Tji! Haha!

Kollade min besöksräknare alldeles nyss. Nån stackare har google-sökt på "big brother+jessicas blogg" och hamnat här. Haha! Undrar om stackaren nu går och tror att Big Brother-Jessica går i inseminationstankar. Jag kanske snart hamnar i Expressen. Hurra! Som jag har väntat på denna dagen...

"Men var hon verkligen sådär gammal? Hade inte hon sillisar?" *stackaren kliar sig förvirrat i huvudet*

Hursomhelst. I dag har varit en verkligt rolig dag. Jag har ett kuligt projekt på gång och är rätt exalterad. Iiiiii! Det handlar om skrivande på mitt sätt inför en relativt stor publik. Det är dock inte riktigt klart ännu... Jag återkommer!

PS. Min bror kallar sig lite putslustigt för big brother när han kommenterar här ibland... därav sökresultatet DS.

Fuck...

...SD och KD!

Ett nytt kapitel

Du som följt min blogg vet att jag har en ganska turbulent tid bakom mig. Medicinbyten. Nästan-kärlek. Bebisresa. Epilepsianfall. Ångest. Gud vet vad. Och ändå skriver jag inte om allt som händer, jag väljer att utesluta jobbrelaterade saker. Den här bloggen handlar om min person, och jag har aldrig identifierat mig med mitt jobb som människa.

Ibland händer det dock saker på jobbet som påverkar mig som person. Det senaste året har det det. Vad väljer jag att utesluta av hänsyn till andra berörda. I ett litet hörn av världen är jag dessutom något av en offentlig person. Det känns helt enkelt onödigt att kladda till det för andra genom att skvallra offentligt. Anser för övrigt att man inte bör framföra elakt skvaller o-offentligt heller. Orättvist och onödigt. O-o-o.

Om drygt en vecka vänder jag på bladet i livet. Inträder i ett nytt jobb på ett nytt företag. Helt nya arbetsuppgifter. Nytt nytt nytt. Skrämmande skrämmande skrämmande. Det är summan av det senaste årets kaos och rabalder, på och utanför jobbet, som fått mig att vilja ta steget ut i det nya och okända.

När jag har haft jobbiga perioder i livet gör jag ofta en stor förändring, fattar stora beslut. Det har inte med flykt att göra. Jag bryter ihop och kommer igen som en klokare människa. Gör en skarp vänstersväng och kör vidare på en ny väg som kommer att leda till ett mål som jag inte ser tydligt, men som jag kan ana. För det finns en tanke bakom den förändring som skett. Jag hade inte gjort den om det inte var just det här jobbet som dykt upp.

Jag får nästan religiösa (eller nåt) känslor. Varför händer allt just nu? Varför kommer sjukdom/jobb/allt i en klump? Finns det Någon som försökt säga mig något? Är det jag själv?

Inte för att jag behöver fler existensiella frågor att fundera på... men ändå.

Vad tror du? Händer saker och ting av en anledning? Eller är det slumpen?

Walk down memory lane

Har du tråkigt denna lördagen?

Då föreslår jag att du går in på den här sidan och låter dig roas barnsligt och underbart.

Have fun!

Bebis-lajt

En liten herre ligger och spinner på min mage.
I lördags kom Hasse. Tack för alla namnröster, det blev jämnt skägg mellan Gösta och Hasse, så jag kände mig som enväldig domare i det här fallet.

Jag ropade med gullegullröst: Gösta! Gösta!
Nja kändes det då.
Hasse! Hasse! Jubel och hurra-rop!

Du ser väl hur jävla söt han är. Helt klart en Hasse! Nu ligger han allt som oftast och värmer mig på magen eller bröstet eller halsen och ska bli klappad. Dessemellan vispar han omkring i lägenheten och brottas med leksakerna som vore de vilda pippifåglar och möss. Hur kul som helst att kolla på.

Nåja. Katter är dock lite svåra att uppfostra. Värst är det när jag ska äta. På grund av ommöblering (sängen står nu i köket) äter jag vid soffbordet, som är väldigt lågt och hoppvänligt. Hasse gillar all min mat och vill hela tiden smaka. Men jag vill äta i fred. En jobbarkompis tipsade om det brutala tricket vattenduschen. Det kändes... brutalt. Men efter att jag duschat lillen två gånger så behöver jag bara visa honom flaskan så vill han inte smaka längre. Och han kopplar som tur är inte ihop mig med duschningen utan gosar gärna och ofta ändå.

Det är dock lite pyssel med katten. Tömma låda. Mata. Leka. Ge uppmärksamhet. Lite bebis-lajt. I like it! Så till den grad att bebistankarna börjat spira igen. Och jag kan se det i mitt liv igen. Jag har börjat tänka på när nästa resa kan komma att ske. Den ligger säkert ett halvår framåt i tiden med tanke på skrala finanser och nya epilepsi-medicinförändringar. Men jag ser den!

Fram till dess får jag nöja mig med bebis-lajt med Hasse. Och bebis-inte-det-minsta-lajt med det här "lilla" gänget. Brorsbarn-skaran ska utökas till tre. Snart. De KAN komma att behöva lite hjälp från fasterhåll ;)