Mor, lilla mor...

Mors dag. Och lite dåligt samvete har jag.

Mamma gjorde själv tårtan som vi skulle äta på Mors dag, hon lagade maten. Jag hade köpt en superfin blombukett och en blus som mamma blev jätteglad över, men sen satte jag mig i soffan. När hon stod och garnerade tårtan gick jag fram till henne och sa nåt i stil med "och här står du och jobbar". "Ja, det är ju Mors dag" konstaterade hon. Aj.

Tyvärr är det så med min mor, att man måste dra henne ur hemmet för att få henne att slappna av på riktigt. Annars sitter hon där i soffan och känner sig lite illa till mods för att hon inte gör något. Förra året på Mors dag var vi ute på restaurang, jag, mina syskon och min mor. Supermysigt. Sådant ska man göra på Mors dag.

En lite kul lista om denna dag presenterade Lobas liv på sin blogg i dag. Hur många gör så i dag?

Flaggan var hissad, barnbarnen hade gett henne frukost på sängen och jag gav både blommor och gåva. Men jobba som vanligt fick hon. Lilla mor.

Undrar om mammas generation är den sista som accepterar att baka sin egen tårta på Mors dag? Hoppas det.

God läsning!

Min härliga jobbarkompis Mia tipsade om en bra artikel i Dalarnas Tidningar. I pass it on!

Här är den!

Sala 14 juni

Jag har annonserat om att jag ska arrangera en Femmis-lunch söndagen den 14 juni på Måns Ols värdshus i Sala. Tiden är klockan 12.

Du som läser min blogg och känner dig manad att komma är hjärtligt välkommen. Sala är skitmysigt på sommaren och Måns Ols är ett otroligt vackert område vid sjön Långforsen. Ta med din/dina barn eller inte. Än så länge är det ingen våldsam uppslutning, men jag hoppas på fler anmälningar. Säg i en kommentar här på bloggen, eller skicka ett mejl till ellasolsken@hotmail.com.

Hjärtligt välkomna till Sala!

Varför...

... skulle jag läsa om biverkningarna för den nya medicinen Keppra? Korkat.

Vet ni vad det stod?
Självmord. En biverkan är självmordsförsök eller självmord. Vaffan. Inte för att jag är självmordsbenägen eller inte ens gravt deprimerad (bara lätt deprimerad ibland enligt terapeuten...) Det var inte många som drabbats av det, men det stod ju ändå med.

Vill heller inte drabbas av håravfall eller någon av de typ 150 andra biverkningarna man kunde drabbas av. Nej man ska inte läsa om biverkningarna förrän man märker något särskilt på sig själv.

Man blir fan bara nojig.

Hey it's the Doctor calling!

Så vid 8:15 i morse hörde El Doktor av sig. Bra då slapp jag ringa och tjata... =)

Jag ska få prova en medicin som heter Keppra. Det blev jag glad av att höra. En tjej som heter Jennie som jag fick svar av på Epilepsiforum härom dagen hade använt den under båda sina graviditeter och det hade gått bra. Så jag tror på den. Keppra innehåller helt andra ämnen än både Lamotrigin och Tegretol som jag inte tål. Det enda med den är att den inte studerats lika länge som Lamotrigin i fråga om fosterskador.

Dessutom frågade doktorn mig om jag ville vara med i en Europastudie om gravida som äter epilepsimedicin. Självklart, sa jag. Jag ställer upp för vetenskapen! =)

Jag har konstig värk i mellangärdet i dag och har haft svårt att äta. Nässelutslagen är kvar och hettar rejält, men i övrigt känns det bara bra. Jobbarkompisarna påpekar hur trött och sliten jag ser ut. Och jag som känner mig så fräsch i jämförelse med i går. Haha! De skulle ha sett mig då =)

Men jag är rätt glad, medicinen-from-hell är på väg ur kroppen! Yeay!

Inget svar...

... från läkaren i dag. Han ringde aldrig.

Jag får helt enkelt pusha på själv i morgon och ringa igen, för vilken gång i ordningen sedan jag började flagga för att byta medicin i vintras vet jag inte. Som jag brukar säga; det krävs att man är frisk och stark för att få rätt hjälp när man är sjuk. Är man inte inte vältalig, framåt och pushig själv så får man inte så många besked. Uppenbarligen.

Nu är det sängen som gäller. Trött, trött,trött. Det måste vara den allergiska reaktionen som suger musten ur mig, har sovit i flera omgångar under dagens lopp.

Angelina och jag

I dag vaknade jag och såg ut som Angelina Jolie.

Det låter ju trevligt, tycker kanske ni. Hon är ju snygg. Likheten slutade dock ungefär där munnen tar slut. Svullen som en ballong om läpparna och dötjocka ögonlock. Dessutom hade de små prickarna som började synas på underarmarna i går spridit sig över typ hela kroppen. Öronen var dessutom alldeles brännheta och svullna och ögonen ömma. Ibland är det lite extra jobbigt att inte ha en mamma eller en kille att ropa på...

Så vid sjutiden på morgonen fick jag börja ringa sjukvården. Blev nämligen sjukt orolig om det skulle vara nåt farligt som var på gång. Först sjukvårdsupplysningen. Sjuksköterskan lät som om hon tog mig på stort allvar vilket är bra men samtidigt lite oroväckande. "Ring neurologsköterskan klockan 8, eller åk till akuten om det börjar klia i munnen" Vaffan... Akuten?

Ringde jobbet för att säga att jag inte skulle komma, åtminstone inte på förmiddagen, pratade med chefen och höll på att börja grina i telefonen.

Sedan ringde jag neurologsköterskan, även hon verkade tycka att det lät allvarligt. Hon skulle tala med min läkare och han skulle ringa mig snart.

Klockan 11 hade han fortfarande inte ringt mig. Jag ringde då igen och fick återigen tjata på dem i växeln att de skulle släppa igenom mig till doktorn. "Nej, jag har inte hört något från sköterskan. Men berätta!" Så tredje gången den här dagen fick jag berätta att jag liknade en rödgråten Angelina Jolie med röda hund och Dumboöron. (fast jag använde andra ord...)

Doktorn skulle återkomma på eftermiddagen och föreslå en ny medicin och eventuell behandling med kortison. Nu är klockan 16:30 och han har fortfarande ringt. Prickarna har liksom flytit ut på armarna, benen, magen och ryggen och liknar mer röda blommor eller nåt... Svullnaden i ansiktet har dock lite bättre, kanske på grund av att jag susade iväg och handlade Clarityn och åt en tablett.

Hoppas fortfarande att doktorn ska höra av sig snart.