Sida upp och sida ner

Jag fick ikväll för mig att läsa lite i min egen blogg. Fan vad det känns skönt - after all - att jag har skrivit om allt det här. Jag har satt ord på mina tankar. En dag ska jag läsa från början till slut och kanske plocka ut eventuella vändpunkter eller en röd tråd om det finns någon. Nu läste jag från dagens datum och bakåt... lite svårt för att se en tydlig linje genom inläggen då.

Här började allt. Det här inlägget känns fortfarande smärtsamt att läsa. Det här och alla inlägg följande månad efter det känns helt outhärdliga och leder till hjärtklappningar. Det här känns svårt - och bra samtidigt.

Vad skriver jag i bloggen om ett år? Har faktiskt inte en aning. Senast i oktober 2010 var jag inne på att göra nya försök, mest för att jag "skulle", men ändå. Idag känns ett nytt försök vansinnigt främmande och skrämmande. Vad har hänt? Jag kan nästan känna att jag helt plötsligt bara släppte min barnlängtan i slutet av oktober förra året. Det behöver för den sakens skull inte vara fel för mig att göra det. Även om det gick snabbt när det väl kom.

I och med den senaste veckans skriverier i tidningarna (framför allt Svd:s fantastiska artikelserie) och riksdagsdebatt med sedvanlig skit-utgång har jag återigen funderat mycket på mina egna vägval. Jag känner fortfarande inte den där riktiga fysiska längtan som jag gjorde för ett och ett halvt år sedan, men... men, men, men.

Svar till Svanström

Hej Svanström (och kul att se en kommentar, det var så länge sen sist ;-)!

Jag svarar på din kommentar i ett inlägg eftersom jag funderade på saken länge igår efter att ha läst Malin Wollins krönika i Aftonbladet. Hon drev just den tesen. Jag blev irriterad som tusan lär jag läste den... och det var inte bara "barn är ingen rättighet" som irriterade mig. Återkommer till det.

Jag tycker verkligen inte att barn är en rättighet. Det är inte en rättighet för någon att kunna skaffa barn, för singlar, par eller andra. Med barn följer skyldigheter. Jag tycker att alla människor borde tänka efter så många gånger som jag, och andra ensamstående gjort, innan de skrider till verket. Då skulle alla barn vara lyckligare. Det är bara det att det skulle bara underlätta en jäkla massa om singelkvinnor kunde insemineras på hemmaplan. Som det ser ut i dag åks det till Danmark, det fixas och trixas hemma med killkompisar, det har skapats donatordejtingsajter med mera, med mera. Det vore väl bättre om man kunde åka till en klinik, köpa sin vara (donerad av frivillig) och sen åka därifrån igen. Och framförallt att även singlar får tillgång till fertilitetsvård. Det är min innersta åsikt om den saken. Kan inte lägga ut mer om det tror jag. Återkommer isf.

Vill däremot återkoppla till Wollins krönika en aning. Hon hänvisade till att hon - om hon inte hade barn - "som nu är meningen med mitt liv" så skulle hon finna mening i att påta i trädgården eller dricka vin på resor. Det var nog det som irriterade mig mest. Jag har själv inte tänkt tanken på att skaffa barn för att finna mening med mitt liv nämligen... jag ser nog mer meningen i de relationer jag redan har. Tror inte att barn skulle göra mig till en lyckligare människa, däremot en annan sorts människa.

Heja Drottningen!

Morgana (bloggar på Queen of Night)berättar så fint om sina vägval och fina barn i P4 Radio Uppland idag. Heja vackra, modiga Morgana!

Du är en sann förebild för mig, jag är så glad över att några gånger fått sitta i ditt mysiga kök och snacka stort och smått.

Sveriges riksdag har åter sagt nej till insemination för ensamstående. Hela riksdagen måste ta ansvar för det - det är nämligen bara ett parti, Kd, som är emot egentligen. Men de får bestämma. Vansinnigt och deprimerande.

Poffpoffpoff

En artikel i Svd om en annan Jessica som också åkte till Danmark och fick sin lilla Theo.

Men... jag tycker att allt låter så himla lätt, poffpoffpoff å så blev det en bebis, och det gick så bra och det är sååå kul att vara singel. Känner inte riktigt igen mig =) men det finns ju lika många berättelser som kvinnor såklart. Det är bra att det skrivs om oss/er! Läs den.

Tillbaka igen

...och så trillar jag in på Gaias hemsida. Och känner någon slags hemtrevnad. Eller något. Hemtrevnad? Eller en skön vilan i det beslut jag en gång tog men som jag har omvärderat av olika anledningar?

Ny design - ny blogg?

Ny design på bloggen igen alla vänner. Ett nytt liv? Med ny inriktning?

Bebisar.

Jag tänker allt oftare inte alls på att bli mamma. Jag tänker allt oftare på att inte bli mamma. Processar med mig själv. För ett år sedan skrev jag i en krönika i Vlt att det svindlade när jag tänkte på att det kanske aldrig skulle bli barn för mig. Och det gjorde det verkligen. Då. Det svindlar inte längre. Jag har till och med nämnt att beslutet att INTE skaffa barn inte känns långt borta - för ett fåtal vänner. Utan att börja gråta! Fatta...

Jag kanske inte inser på riktigt hur det eventuella beslutet kommer att påverka mig. Eller så ÄR det inte svårare än så här för mig att fatta beslutet som de senaste fem åren känts så vansinnigt långt borta och skrämmande och stort. Jag kan inte säga att klumpen inte finns i halsen nu när jag skriver detta.

Jag skriver det inte med glädje. Än.

En liten uppdatering

Det är inte så många som är inne på bloggen och läser har jag sett... så jag kostar på mig att berätta lite kort om min privata vardag =)

- Bebistänkandet ligger på hyllan för tillfället. Jag har inte bestämt mig för om jag ska trotsa rädslan för graviditet ännu. Väntar med beslut om fortsatta gravidförsök tills vidare. Talade med en vän på lunchen idag. "Jag känner inte just nu att jag måste bli förälder" sa jag. "Jag ser dig som en person som kommer att ha barn" sade hon. Vojne. Den dagen den sorgen =)

- Slutade mitt hittills roligaste jobb vid årsskiftet. Det var så jävla roligt att gå till jobbet hela hösten att jag aldrig ville sluta. Underbara kollegor, roliga fikaraster, stimulerande arbetsuppgifter... allt jag begär av ett jobb. Tyvärr kände mamman som jag under ett år ersatte att hon ville börja jobba igen - så det var bara att gå vidare för mig. Men jag har mentalt inte släppt tanken på att få komma tillbaka, trots att det inte kommer att hända. Separationsångest kallas det. Typ.

- Jag har blivit egen företagare. Sedan årsskiftet F-skattar jag, åtminstone delvis. Jag frilansar numera som journalist. Lär mig mer om bokföring, momsen och deklarationer. Det kändes främmande men blir mindre och mindre så. Jag trodde aldrig att jag skulle göra detta. Vara företagare alltså. Mina rötter består av statare, småtorpare, arbetare, hemmafruar och fler arbetare. Jag ser mig fortfarande som en arbetare... det är bara det att jag tar betalt med egna fakturor. Och håller mer koll på inkomster och utgifter ;-) Jag gillar det mer och mer och hoppas att jag slipper skattesmällar i framtiden.

- Jag har "Eat, pray, love" av Elisabeth Gilbert på nattduksbordet. Har bara läst ca 50 sidor. Jag blir mer och mer irriterad (och lite smått bitter) ju fler sidor jag läser. Vem fan kan åka bort ett år till Italien, Indien och Indonesien för att hitta sig själv - och sitt livs kärlek? Jo, en jävligt rik och framgångsrik person som E. Gilbert. JAG får minsann vandra runt på halkiga, snöiga och småtrista gator i Västerås, Enköping och Sala och försöka finna mig själv på diverse kaféer och krogar. Sånt är livet. Jag ska läsa klart boken och hoppas att jag blir mindre irriterad för var sida jag läser. Den är ju så himla haussad så nån slags nytta ska den väl göra... annars har jag fått träna upp bitterfittan i mig lite till. Alltid nåt, haha.

- Har fått en ny favorit-teveserie. Downton Abbey. Den är så jävla Jeckan.

Och för denna gången, vänner... ba-bay!