Blev visst lite trött...

Jag tror jag drabbades av nån slags post-inseminations-depression i går. I dag känns huvudet i alla fall halvfullt igen. Börjar se fram emot en dag då jag testar om fröet har fäst i magen. Det värsta är att den dagen ligger flera veckor fram i tiden. Hur ska jag orka vänta?? Shitt pommfritt... En dag i taget. En dag i taget.

Denna dagen lunch med en bästis, i kväll bär det i väg till Uppsala och en kompis, hoppas jag kan stanna över för imorrn vill jag träffa en annan kompis i samma stad =) M ska tydligen åka till sommarstuga med sina föräldrar i helgen. Ingen dejt alltså. Inför det faktumet känner jag inget speciellt, tråkigt nog. Tror att det hade varit bra om vi hade setts nu i helgen.

Men en dag i taget känns bra. Eller till och med en timme i taget.

PK. Nej.

Jag vill bli omhändertagen. Swept away. Att nån tar mig i sina starka armar och säger att det kommer att bli bra.
Kan ingen komma och ta hand om mig och visa mig vad jag ska göra?
Jag vill att nån ska... ja, jag vet inte, nåt kan väl nån göra för att ge mig lite trygghet.

M är ju jättegullig, men inte nån klippa, inte i dag iaf. Kanske är jag för dålig på att uttrycka svaghet. I dag hade jag behövt en solid klippa att luta mig mot.

I morgon känns det bättre, hoppas jag.

Trött och tom

Folk frågar mig hur det känns. Jag har inte en jävla aning om hur jag ska svara på den frågan på ett bra sätt.

Det är tomt. Tyst och tomt inne i skallen. Ett svart hål. "Jag vet inte" svarar jag och säger sen nåt i stil med: "Men det känns bra". Jag skulle käka lunch med en kompis i dag. När jag satte mig ner och väntade på honom ville jag bara stirra framåt och inget mer. Det blev lite bättre när han kom och jag fick prata om nåt annat än mig själv en stund...

Och jag har blivit så vansinnigt trött! Känner att jag borde vara uppfylld av nån slags eufori. Loba skrev att hon log från öra till öra i en vecka efter den första inseminationen. Men jag är bara trött och tom i bollen och orkar inte träffa nån. Jag vill också le med själ och hjärta!

Hoppas det är bättre imorgon. Att jag iaf är fylld med något.

Ska det va så här?

Det spänner och kniper fortfarande på vänster sida i nedre delan av magregionen.

Du som också inseminerats, känner Du igen detta? Det känns ungefär som om jag haft ägglossning sedan i måndags kväll... Så här länge brukar det inte knipa, vid en vanlig ägglossning brukar det knipa i magen ungefär ett par timmar.

Pernille sa att man kunde få som menssmärtor efteråt eftersom livmodern "jobbade", men jag glömde fråga hur länge det kunde hålla på. Undrar om det är det jag känner? Varför är det bara på vänster sida isf? Hm... Så många frågor =)

Jag semestrar och har mig, har det bra. Kanske ringer jag M i dag, vi har ju tryckt på pausknappen, men jag känner faktiskt för att trycka på play... hihi!

Berg-å-dalbana

Nu sitter jag här, klockan är 23:40. I går vid den här tiden ungefär kom jag tillbaka med färjan från Fredrikshavn. Helt jävla ofattbart.

Jag fattar ingenting egentligen. Om jag hade vetat hur ansträngande gårdagen skulle bli, så... hade jag gjort om allt på samma sätt! Tveklöst. Det var "love my way", som är ett uttryck jag använder allt oftare. Det är även titeln på en australisk teve-serie som jag bara älskar. Det handlar om hur livet kan bli bara man vågar älska. Typ. Kärlek på mitt eget sätt.

Saker och ting händer i livet. Grejen är att ta ett djupt andetag och hänga med. Förhålla sig till händelserna och agera. Människor är inte maktlösa offer för omständigheterna i livet. Det går att välja hur man förhåller sig till olika uppkomna situationer. En tanke är en handling, som min terapeut sade. Den går att bryta och leda in på ett annat, bättre spår. Jag hade inte kommit hit där jag är i dag utan att verkligen förstå att tankar är verkliga handlingar.

Men nej, jag fattar fortfarande inte att jag faktiskt har gjort det. Det som har hänt var en tanke som jag förde i olika riktningar under lång tid. Nu är det plötsligt en verklighet som flyter omkring. Jag kan inte styra det. Bara hur jag ska förhålla mig till tanken på verkligheten. Men jag kan för min värld inte begripa att det kan bli något riktigt verkligt av det här. Att det kan komma att växa en människa inne i min kropp snart. Vad som händer där inne, där det spänner och drar, har jag ingen kontroll över. Och jag har ännu inte tänkt ut hur jag ska förhålla mig till detta som jag inte begriper...

Förstår du vad jag menar? Ursäkta mitt osammanhängande ordbajseri, jag skriver rätt ur hjärtat...

Jag ska försöka att bara hänga med och fylla min tid med roliga saker framöver. Allt för att inte fastna i vinkelvolterna som mina tankar ibland utvecklas till. Jag kommer nog att komma på hur jag ska förhålla mig till verkligheten. Det har jag ju alltid lyckats med tidigare.

Denna dagen ett liv...

Upp med tuppen hos C o J klockan 05:30, frukost med macka och kaffe på Espresso house på Göteborgs station kl 7.



"Äntligen på väg, jag förlänger mina steg. Luften smakar som en jordgubbspaj en solig dag i maj" När jag testade ägglossningen 08:30 hade det slagit om. Mellan 05:00 och då slog det om alltså... Fick ringa Gaia och berätta och förstod att jag inom en mycket snar framtid kunde ha Bebisen i magen... Oron som fanns tidigare försvann, kände mig överlycklig och oerhört speedad ett tag.



Efter diverse SJ-förseningar och språngmarsch till Hobrotåget följde resa med DBS. Oerhört sköna sittplatser på dansk-tåget. Det blev en lång resa utan mat och vatten. På grund av en hel del förseningar var det på håret flera gånger att tidsschemat sprack, därför hann jag varken äta eller växla pengar. Men jag hade tur. Eller var det meningen? Man kan ju undra...



Hobro - har en speciell plats i mitt hjärta nu =)






Väl framme på Gaia (som inte syntes direkt väl... fick leta ett tagi lilla Hobro). Pernille var underbar, gav mig vatten och pratade lugnt så jag förstod henne. Vi hade journalsamtal ca 30 minuter, jag lämnade över mina testpapper. Fick en lista på donatorer att välja på. Det kändes otroligt märkligt. Jag valde en lång en med liknande färger som jag. Fick kolla in simmarna i mikroskåp, oj vad snabba de var. Släng dig i väggen Sarah! =) Inseminationen var över på 15 minuter. Allt såg "fint" ut sa Pernille. Det smärtade litegrann när instrumenten fördes in, fick ligga kvar en stund och vila. Det var skönt... Väldigt rofyllt och fint på kliniken.



Hjemrese. Tåget från Hobro till Fredrikshavn var försenat, fick ta taxi till Stena-terminalen och ändå fick jag återigen springa för att hinna med. Försökte sova på båten, slumrade lite men jag var ändå som en blöt trasa när jag kom tillbaka till Gbg vid 23:30. Ville SÅÅ gärna komma hem snabbt, men jag överskattade min egen förmåga lite. Blev så jävla trött att jag fick stanna på en rastplats utanför Skara och sova i baksätet på bilen. Men det gick bra, sov ca fem timmar och kunde köra tillbaka säkert =)



Omtumlande resa. Jag ska sammanfatta mer en annan gång. Men det känns att livmorden arbetar och är lite svullen. Hoppas, hoppas. Nu ska jag njuta av semester en vecka. Underbart!

I'm not alone!

Jag ska få sällskap av kvinnlig fägring till Hobro. Kiki hänger med också. Skönt att ha nån att gosa med när jag ligger i tältet och väntar... Kiki gavs till mig av en kär vän, även hon blir med mig. I hjärtat.