Inget och allt

Jag tänkte att jag skulle skriva ett inlägg på bloggen, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva om.

Jag befinner mig i något slags vacuum.

Lördagens vindrickande med efterföljande mysfylla var mycket härlig. Är det PK att säga så? Ja, ja, det skiter jag i, har aldrig varit särskilt PK ändå...

Hur som helst, att förlama hjärnan ett litet tag var precis vad jag behövde. Informationen till och från hjärnkontoret har liksom gått på högvarv hela tiden ett tag i våndor och funderingar, trots att jag ansträngt mig att tänka så lite som möjligt. Och det måste liksom ta stopp till slut, annars så börjar det fan brinna där inne i skallen.

M-M-M, tänker jag på nu, och tillåter tamefan mig själv att inte slå vinkelvolter härs och tvärs i hjärnsubstanser bara för det.

Nu får det liksom bara vara som det är. Inte krångla en massa.

I alla fall inte närmsta veckan...

Hallelujah!

Här är kriterierna för Young mother of the year (som var det dokumentären jag såg handlade om):
* Is a mother of at least one child(ren), all of whom shall be under the age of 18 by Mother's Day of the year for which she will be nominated.
* Is an example of one who is striving to improve her mothering skills.
* Has been married to her husband, a man, in a legal ceremony.
* Be an active member of a faith-based organization.
* Is willing to serve AMI in her state.
* Complete the required portfolio.
* A nominee for State Young Mother may be nominated by the State Association or by a state chapter.

God bless America!

Jag ville bara utmana lite...

... och känner nog att jag gjorde rätt.

Jag träffade M i dag. Det kändes segt till en början. Eller det kändes ärligt talat inte så mycket alls. Jag tvekade om jag skulle åka till Stockholm. Huvudet ville att jag skulle vända, men något annat fick mig ändå att gå på tåget. Vi pratade inte alls mycket, rörde inte vid varandra alls. Det kändes rätt hopplöst.

Till slut hamnade vi på en bänk i Kungsträdgården. Efter en stunds tystnad.
- Vi kommer inte längre än så här, va? Vi, alltså vi, oss?
Han vred lite på sig.
- Jo, jag märkte att det var något...
Jag fick pressa honom för att han skulle säga vad han ville och kände och till slut...
- Jag gillar dig, och om jag fick bestämma så ska vi ses igen.

Helt plötsligt fördes konversationen upp till en helt ny nivå. Det var som att dra ur en propp. Jag berättade om Bebisen, han reagerade med tålamod och förståelse. Han sa att han gillade mig, igen. Det kändes som att vi kom varandra in på skinnet på ett annat sätt.

Å det började sakta men säkert pirra lite i magen...

Det var ju det jag sökte, nån slags känslomässig reaktion. Hittills är det jag som har tagit alla initiativ till träffar och kroppskontakt. Jag ville bara utmana honom lite, det där med att vi inte kommer längre var mer en fråga än ett påstående.

- Jag vet inte riktigt vad jag vill, men jag vill ju träffa dig igen. Kan du stå ut med det? frågade jag innan det var dags att ta tåget hem (inte så lite tvetydigt, kanske...)
- Ja, det kan jag. Om jag inte gör det säger jag till, fick jag till svar.

Obehagliga drömmar med mera med mera

Klockan är 08:15.

Jag behöver inte åka till jobbet förrän om en timme. Men det går inte att sova. Hade en så konstig och rät obehaglig dröm strax innan uppvaknandet.

Jag åkte till Hobro. Jag tog mig till ett vandrarhem. Där träffade jag flera andra kvinnor som också skulle till Gaia. De berättade för mig att kliniken skulle stänga dagen efter och vara stängd en vecka, precis den tiden som jag skulle göra min insemination. När jag kom till kliniken bekräftade de två barnmorskorna att de skulle stänga en vecka. "Men skicka in dina papper så kan du komma nästa månad" VA?? De hade alltså inte fått mina papper. Jag hävdade att jag skickat in journallapparna för typ tre veckor sedan, men de hade inte fått dem. Så jag fick lomma därifrån. Började söka efter tidtabeller för bussar eller tåg.

Då vaknade jag.

Det var tredje gången på kort tid jag drömt antingen att mina papper inte kommit fram till Gaia, alternativt att jag får hem dem igen med post. Någon har då hittat dem någonstans på vägen, blöta och förstörda, och sedan skickat dem till mig.

Obehagligt är bara förnamnet. Vaknar och känner mig illa till mods och oroas över allt som är på gång i mitt liv. Sömnbrist kreerar de mest irrationella tankar i hjärnkontoret.

Jag tror att jag måste slå en signal till Gaia, eller skicka ett mejl, och fråga om de verkligen fått mina papper. Eller vaffan står drömmarna för? Det känns ju rätt tydligt att jag är ganska orolig för att jag ska bli nekad inträde på kliniken när jag väl kommer dit. Trots att jag i två mejl från Pernille fått bekräftat att jag ska få ha journalsamtal när jag kommer ner och sedan göra inseminationen när ägglossningen kommer.

Ingen tid är dock bokad. Det är väl det som krävs för att jag ska få sova lugnt på nätterna. Kanske.

Jag har dessutom så gott som bestämt mig för att ändra färdrutt nu. Resan som är bokad ska gå från Göteborg (där jag är på Madonna-konsert och kompisbesök) till Malmö (där jag ska hälsa på en kusin) och vidare till Hobro. Hemresan ska gå från Hobro-Köpenhamn och till Göteborg (där jag ska hämta upp min bil och köra hem mitt i natten). Denna rutt känns lite krånglig. Det är för många stopp, byten och detaljer att tänka på...

...bättre att köra bil direkt hem från Madonna-konserten i Gbg den åttonde (eller typ sova över en natt hos kompisen i Gbg efteråt). Åka nattåg från Västerås senare i veckan till Köpenhamn och vidare till Hobro. Sedan när det är över ta tåget hem igen. Enklare logistik liksom. Jag tror att det jag behöver nu inte går ut på att behöva passa maximalt antal tågtider och bekymra mig över var bilen ska parkeras i Göteborg osv osv. Tvärtom. Minska antalet stopp och samfärdsmedel till ett tåg dit och ett annat tåg hem igen känns som det rätta.

Kanske det också får mig att sova lugnare om nätterna. Så här kan det bara inte fortsätta, jag kommer vara ett vrak när jag kommer till Hobro och simmarna kommer inte att vilja stanna till i min kropp.

Usch, blä, satan och Göran Hägglund för alla dessa bekymmer.

Solklar Kapha...

Lyssnade på Sommar i P1 alldeles nyss. Ni som hörde Malin Sävstam Ahlstrands program blev säkerligen lika berörda som jag. Sorg och glädje vandrar sida vid sida, skilda av endast en tunn hinna, i hennes kropp efter den tragik hon fått uppleva.

Kärleken i hennes liv sveptes bort med tsunamin i sydostasien 2004. Två av hennes barn, hennes man, hennes bästa vän, vännens barn och man. Alla omkom de i den enorma flodvågen.

Kärleken försvann, hon hade inte ens någon kärlek över till den son som överlevde. Men Malin kom tillbaka till livet och fann även, om än ovilligt, ny kärlek. Denna resa mellan förtvivlan och hopp handlade hennes Sommar om. Har du inte lyssnat så gör det, men var beredd på tårar...

Något som engagerar dagens sommarpratare är ayurveda. Jag är inte bekant med ayurveda, men jag gjorde ändå det test som ligger på Sr:s hemsida. Solklar Kapha skrev jag som rubrik... vad nu det ska betyda. Det var i alla fall dem "typen" jag blev. Jag ska undersöka en annan dag vad detta kan innebära för mig...

Kan Du något om ayurveda? Berätta gärna för mig, eller tipsa om mer läsning!

Testa dig själv: Vad är du?

Härligt, härligt!

Det här blir ju bara roligare och roligare. Träffa bloggisarna! Hur kul som helst =)

Plus att jag har något annat att tänka på framöver (dejtandet alltså). Vilket gör att jag inte är 150 procents koncentrerad på mig själv hela jävla tiden. Det är faktiskt ganska tröttsamt...

Bloggisar!

Jag planerar att åka till Stockholm lördagen när det är Pride-paraden (har för mig att det är lördagen den 1:a augusti...) Det finns önskemål om en fikaträff med Femmisar-bloggisar, även från min sida såklart =) Jag lääängtar så efter att se hur ni bloggisar ser ut i verkligheten! Dessutom känner jag att jag har ett stort behov av stöttning och hjälp, då det då är två veckor innan det är dags för Gaia-besök för mig.

Jag har en mejladress här bredvid. Skicka ett mejl, du som också är i Stockholm då, så kan vi samordna något.