Coolaste hyllningen till The King of Pop.
Go Bounce, go Västerås!!
torsdag 9 juli 2009
onsdag 8 juli 2009
Lite skrämmande är det
Sitter med funderingar på de sista praktiska detaljerna, skickar mejl till Gaia med frågor osv. Innan det är dags att boka biljetter osv. Och det känns lite konstigt och lite skrämmande alltihop.
Det är på riktigt nu, liksom.
Vad sjutton gör man för att få tankarna på något annat nu? För att man inte ska vara ett nervöst vrak när det är dags att åka...
Det är på riktigt nu, liksom.
Vad sjutton gör man för att få tankarna på något annat nu? För att man inte ska vara ett nervöst vrak när det är dags att åka...
tisdag 7 juli 2009
fortsättning...
Kära vänner!
Jag mår mycket bättre i dag. Jag får bara sån ångest när jag tror att jag ska få anfall, det är så mycket känslor som kommer upp då... Det är lite olika (och rätt stora) saker som hänger på anfallsfrekvensen.
Körkortet till exempel, och med det jobbchanser. Utan körkort inget jobb på lokaltidning = jobbmöjligheterna begränsas. Plus att anfall skulle betyda att den nya medicinen ev inte fungerar = byta medicin igen vilken kanske inte skulle fungera = barnskaffandet skulle få skjutas på framtiden tills jag är helt medicinfri, och det skulle handla om år.
Det är mycket om-utifall-känslor. Känslor som är är alldeles för vanligt förekommande i min kropp. Jag måste fokusera tankarna i rätt riktning bli bättre på att se möjligheter i stället för alla begränsningar.
Klart att det finns jobb till mig. Jag är bra! Även utan körkort... =) Jag kommer att bli mamma, nu eller om några år. På egen hand eller med en man.
Flickrummet: du har rätt, det är bra att erkänna känslorna, bejaka dem. Sen måste man gå vidare. Tack för dina ord!
Loba: Nej det blir inget läkarbesök, jag väljer att se det som en smärre stress-attack, och inte epilepsi-anfall. Hoppas jag har rätt... Inte oroa sig!
Men det är skönt med den här bloggventilen tycker jag. Allt blir bättre bara av den =)
Jag mår mycket bättre i dag. Jag får bara sån ångest när jag tror att jag ska få anfall, det är så mycket känslor som kommer upp då... Det är lite olika (och rätt stora) saker som hänger på anfallsfrekvensen.
Körkortet till exempel, och med det jobbchanser. Utan körkort inget jobb på lokaltidning = jobbmöjligheterna begränsas. Plus att anfall skulle betyda att den nya medicinen ev inte fungerar = byta medicin igen vilken kanske inte skulle fungera = barnskaffandet skulle få skjutas på framtiden tills jag är helt medicinfri, och det skulle handla om år.
Det är mycket om-utifall-känslor. Känslor som är är alldeles för vanligt förekommande i min kropp. Jag måste fokusera tankarna i rätt riktning bli bättre på att se möjligheter i stället för alla begränsningar.
Klart att det finns jobb till mig. Jag är bra! Även utan körkort... =) Jag kommer att bli mamma, nu eller om några år. På egen hand eller med en man.
Flickrummet: du har rätt, det är bra att erkänna känslorna, bejaka dem. Sen måste man gå vidare. Tack för dina ord!
Loba: Nej det blir inget läkarbesök, jag väljer att se det som en smärre stress-attack, och inte epilepsi-anfall. Hoppas jag har rätt... Inte oroa sig!
Men det är skönt med den här bloggventilen tycker jag. Allt blir bättre bara av den =)
Insomnia...
... fast det stämmer inte riktigt.
Klockan är 04:15 och jag har legat i sängen ett par timmar utan att kunna sova. Men det började redan i går natt. Jag vaknade klockan 6, typish. Och jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. Det kändes som stötar genom kroppen och hjärtat började banka. Stressen byggdes upp. Jag blev livrädd. Ställde mig upp, började röra armar och ben, ruska på huvudet och säga "nej, nej, nej" högt för mig själv. Min doktor har tidigare sagt att man själv kan förhindra anfall om man rör sig fysiskt och exempelvis skriker. Kan vara att man bryter något slags elektricitet som leder till anfallen. Men stöt-känslorna fortsatte, så också stressen, i ungefär 45 minuter. Plågasamt.
Men det blev inget anfall. Jag lyckades somna och sov från typ 7 till 11. I eftermiddags blev jag vansinnigt trött och slocknade på soffan vid 16-tiden. Halv sju vaknade jag (och trodde klockan var halv sju på morgonen...) helt borta. Fortfarande dötrött. Tror att det är min nya epilepsimedicin Keppra som orsakar den vansinniga tröttheten som jag har haft i kroppen i tre veckor ungefär. Hur som helst trodde jag att jag nu var redo att sova för natten och gick och lade mig. Vaknade vid 21-tiden. Klarvaken och har inte kunnat somna om sedan dess. Så jag gick upp ur sängen för en stund sen.
Det är bara det att jag känner hur trött jag egentligen är i kroppen. Jag vågar nästan inte somna, för tänk om jag vaknar och får anfallskänningar, eller anfall... Det är min största mardröm. Helt vansinnigt obehagligt är det. Ni som haft anfall av nåt slag, panikångest eller annat, vet säkert hur ångestframkallande det är att tro att ett anfall är på väg, eller att känna att det verkligen kommer.
Jag vill bara fly bort ifrån mig själv. Gömma mig under täcket så att inte epilepsin hittar mig. Sjunka under jorden tills allt är över. Jag vill inte vara med längre. Jag känner verkligen med de som har panikångest eller epilepsianfall ofta... Det måste vara jättejobbigt att gå med den här rädslan oftare än jag gör. Och en rädsla kommer sällan ensam som man säger. Andra negativa känslor kommer också upp till ytan när rädslorna kommer. Jag önskar att jag inte var så här.
Och jag är så trött, trött, trött. Men tankarna hindrar sömnen.
Klockan är 04:15 och jag har legat i sängen ett par timmar utan att kunna sova. Men det började redan i går natt. Jag vaknade klockan 6, typish. Och jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. Det kändes som stötar genom kroppen och hjärtat började banka. Stressen byggdes upp. Jag blev livrädd. Ställde mig upp, började röra armar och ben, ruska på huvudet och säga "nej, nej, nej" högt för mig själv. Min doktor har tidigare sagt att man själv kan förhindra anfall om man rör sig fysiskt och exempelvis skriker. Kan vara att man bryter något slags elektricitet som leder till anfallen. Men stöt-känslorna fortsatte, så också stressen, i ungefär 45 minuter. Plågasamt.
Men det blev inget anfall. Jag lyckades somna och sov från typ 7 till 11. I eftermiddags blev jag vansinnigt trött och slocknade på soffan vid 16-tiden. Halv sju vaknade jag (och trodde klockan var halv sju på morgonen...) helt borta. Fortfarande dötrött. Tror att det är min nya epilepsimedicin Keppra som orsakar den vansinniga tröttheten som jag har haft i kroppen i tre veckor ungefär. Hur som helst trodde jag att jag nu var redo att sova för natten och gick och lade mig. Vaknade vid 21-tiden. Klarvaken och har inte kunnat somna om sedan dess. Så jag gick upp ur sängen för en stund sen.
Det är bara det att jag känner hur trött jag egentligen är i kroppen. Jag vågar nästan inte somna, för tänk om jag vaknar och får anfallskänningar, eller anfall... Det är min största mardröm. Helt vansinnigt obehagligt är det. Ni som haft anfall av nåt slag, panikångest eller annat, vet säkert hur ångestframkallande det är att tro att ett anfall är på väg, eller att känna att det verkligen kommer.
Jag vill bara fly bort ifrån mig själv. Gömma mig under täcket så att inte epilepsin hittar mig. Sjunka under jorden tills allt är över. Jag vill inte vara med längre. Jag känner verkligen med de som har panikångest eller epilepsianfall ofta... Det måste vara jättejobbigt att gå med den här rädslan oftare än jag gör. Och en rädsla kommer sällan ensam som man säger. Andra negativa känslor kommer också upp till ytan när rädslorna kommer. Jag önskar att jag inte var så här.
Och jag är så trött, trött, trött. Men tankarna hindrar sömnen.
måndag 6 juli 2009
Hello holiday!
Semester en vecka! Underbart!!
Ska passa på och få iväg pappret till Gaia och göra lite fint hemma. I dag har jag köpt ramar på Ikea, ska sätta upp kort på familj och vänner.
Ska passa på och få iväg pappret till Gaia och göra lite fint hemma. I dag har jag köpt ramar på Ikea, ska sätta upp kort på familj och vänner.
lördag 4 juli 2009
Stora som helikoptrar...
Har varit på jobb i Råsbo utanför Tärnsjö. Som vanligt så här års blir man överfallen av stickmyggor. Stackars lokalbefolkning säger jag bara... Ena riktiga helvetesmyggor är de. Aggressiva sån få andra, suger blod flera gånger, sticker även i solsken, flyger två mil. Du hör ju själv!
PS. Klicka på bilden så får du en uppfattning om hur jävla stora de är, skraeckus myggus sticticus, eller vad de nu heter...DS
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)