Things are looking up...

... and so am I.

Jag har kollat upp Gaia. Ligger i Hobro - rätt långt bort, man får åka tåg, färja och tåg igen, men resan inklusive insemination blir ändå bra mycket billigare än Stork eller Vitanova som ligger i Köpenhamn. Med god planering och noga beräkning när ägglossningen kommer ska det kunna gå vägen.

Jag glider längre och längre bort från stängd donator. Min finansiella situation nu ska inte få styra över om mitt barn ska få reda på vem donatorn är om han/hon vill det. På Gaia kan jag få ett hyfsat pris även med öppen donator. Resan tur och retur skulle hamna på ungefär 1600 kronor, inseminationen 3500 och sedan eventuellt boende om nu det behövs. Enligt min reseplanering skulle jag kunna åka kvällen innan, ta tidigaste båten och vara på plats i Hobro vid 15-tiden. Kliniken ligger på gångavstånd från stationen.

Gaias hemsida kändes också bra att läsa, jag fick känslan av att det inte är så svårt och krångligt att göra inseminationen. Jag menar, en fertilitetsutredning vill jag göra för min egen skull. Och i morgon ringer jag till Medicinmottagningen på Centrallasarettet i Västerås och är så bossig jag bara kan utan att vara otrevlig. Nu är det dags att de låter mig byta epilepsi-medicin. Omedelbums.

Jag ser en stor sol i slutet av tunneln =)

It was me - having a meltdown...

... sa Carrie till Mr Big en gång när hon hade gjort något känslosamt och irrationellt för att hon var frustrerad.

I had a meltdown.

Inte för att jag var irrationell, Men frustrerad, och känslosam. Jag tror att allt liksom ramlade över mig när jag läste det där osentimentala, känslolösa och raka informationsbladet från Storkkliniken. Jag har levt där framme, där allt är klart, när inseminationen är gjord och jag är gravid. Nu kom jag ner på jorden igen och det kändes lite jobbigt. Typ.

Tvivlen var mest ett tecken på att allt kändes för stort att mäkta med på egen hand, jag blir vansinnigt trött på att göra allt själv ibland. Det kommer att bli bättre om jag stolpar upp en riktig plan. Kanske får be Prussiluskan om hjälp. Hon är ju så bra på listor och planer ;)

Det är ju bara det att jag vill göra det NU. På en gång. Jag vill inte vänta längre...

Vaffannurå...

Jag bestämde mig för en liten stund sedan för att börja kolla på andra kliniker än Nordica, som har en väldigt tråkig hemsida och, med risken att låta löjlig, är lite jobbig att läsa eftersom den inte finns översatt till svenska...

Jag gick in på Storkliniken i Köpenhamn. Vilken professionell och inbjudande hemsida! Översättning på svenska, tyska, engelska och italienska. Man fattade med andra ord allt som stod... Mycket dyrare priser än Nordica dock, men chans finns att välja öppen donator. So far so good.

Men. Och det kommer alltid ett men. Jag läste det här informationsmaterialet. Helt plötsligt kändes en insemination inte roligt eller lockande längre. Tänk på ditt, tänk på datt. Det var så många måsten, så många hinder som beskrevs. Jag började grubbla över öppen eller stängd donator och allt som inte är gjort och alla svårigheter. Min epilepsi-läkare som inte ringer trots flera påstötningar om att jag vill byta medicin för att JAG VILL SKAFFA BARN. Ekonomin som inte går ihop sig. Tiden som springer ifrån mig. Alla gynekologbesök och ultraljudsmätningar. Viktminskningen som inte går tillräckligt fort.

Och framför allt, vem fan tror JAG att jag är som anser mig ha rätt till ett skaffa ett oskyldigt barn som inte kommer att ha två föräldrar... (nej jag har inte fått ett samtal från Göran H, det är bara jag som paranoiar)

Ska jag verkligen göra detta? Är det rätt för mig? Är jag tillbaka på ruta ett igen? Vad fan ska jag ta mig till? Det här är inte roligt och just nu orkar jag inte skruva upp mig själv i ryggen.

Aaaahhhh!!!

Vansinniga magsmärtor. Och åter sammanfaller de med en lång menscykel. I förrgår kom den (23:e för dokumentationens skull). I dag är det vansinnigt. Jag har haft en rutten dag, inget har gått min väg, skäll från intervjuad person, trött, sur, ledsen. Fy. Antagligen hänger alltihop ihop. Aaaah, nya smärtor... Fy fan.

Jäsp...

... jag vaknade 07.44, tåget till Stockholm avgick 07.54. Fysisk omöjlighet att hinna klä på mig, springa till centralen, hämta biljetten och sätta mig på tåget. Jag har inte råd att köpa biljett till ett senare tåg. Inget årsmöte med Femmis för mig med andra ord. Tyvärr.

Antagligen är det här min kropps sätt att säga att jag ska vara hemma och ta det lugnt i dag, veckan har varit ganska kämpig på jobbet. Plus att jag jobbar i morgon kväll också.

Femmis årsmöte

Ska nån dit? Heja på mig isf!

Det går bra nu

Jag hade stora problem med min nya viktminskningsdiet, Cambridge, för en vecka sen. För er som inte vet så är det att man ersätter mat med särskilda soppor. På grund av min epilepsi får jag inte bara käka sopporna utan äter ett mål mat om dagen, vanligtvis bestående av fisk och grönsaker. Det har gått superbra, det rätta resultatet har kommit. Men... Det blev totalstopp i avloppet så att säga. Oerhört smärtsamt. Antagligen är sopporna för fiberfattiga. Jag höll upp med dem ett par dagar men har börjat igen, denna gången med kompletterande Visiblin. Och nu är proppen löst, typ. Jag kan fortsätta med sopporna som funkar så bra. Så det går bra nu =)

Och jag käkade lunch med en arbetskamrat i dag. Vi satt kvar ett tag och kom in på ämnen som vi brukar komma in på när vi hänger oss kvar och pratar. Livet och allt. Ångest, familj, glädje och sorg. Vi har en del gemansamma nämnare hon och jag trots den stora åldersskillnaden. Hon är 60 år. Jag bara hasplade ur mig att jag tänkte skaffa barn nu, att det var därför jag försöker gå ner i vikt så fort. "Ja, vad roligt!" sa hon. "Då gäller det ju att träffa... nej det är klart, det behöver man ju inte" fortsatte hon. "Nej, precis" fyllde jag i och log för att jag visste att hon skulle förstå. "För mig är det barnlösheten som är den stora sorgen, en man kan jag klara mig utan, eller träffa senare" Hon höll med mig, barnen (hon har fyra) har alltid varit hennes stora glädje, inte mannen.

"Vad roligt, Jessica. Du kommer att bli en jättebra mamma" sa hon också.

Det var härligt. Och skönt är det att känna att det känns lätt att berätta till folk vad jag håller på med.

Det går bra nu.