Ni som läst min blogg länge minns säkert hösten 2009. Det inleddes med insemination på Gaia i mitten av augusti men sedan rasade världen.
Jag har sovit illa de senaste veckorna. Vaknar mitt i natten ungefär samma tid - mellan 4 och 5 ungefär - och känner mig superpigg. Men det är också enda tiden på dygnet som jag känner mig pigg. Är dödstrött när jag vaknar. Går runt och är vansinnigt trött hela dagarna på jobbet. Känner mig sovfärdig när jag kommer hem men håller mig fram till säng-gång.
Samma visa i natt. Vaknade vid 5-tiden. Hade nu en vansinnigt olustig känsla i kroppen. Kunde inte sätta fingret på den riktigt - förutom att jag direkt relaterade känslan till epilepsin. Det var inte samma stötar jag brukar känna innan anfallen kommer - jag kan fan inte sätta fingret på känslan - den var så subtil. Känslan återkom och det enda jag kunde tänka var "det här händer inte - det här händer inte - det här händer inte". Tydligen så gjorde det det i alla fall. Känslan kom tätare och tätare. Katten stod på min bröstkorg och stirrade. Jag klappade katten. Kände mig oerhört rädd. Jag ropade till katten. Skakade på huvudet. Viftade med armarna.
- DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE!
Sen domnade vänstra handen och armen - precis som den alltid gör när jag får epilepsianfall. Men jag fortsatte mantrat. Och det kom aldrig några kramper. Direkt när domningen släppte var även olustkänslorna borta. Som det brukar efter anfall.
Nu är klockan 10. Jag vet inte vad det var som hände i natt. Förstår inte varför det hände. Jag känner mig inte stressad. Inte deprimerad. Jag mår bra - det flyter på. Minns när jag var på mitt förra jobb i går när alla gamla arbetskamraterna frågade hur jag hade det. Som vanligt svarade jag "det är toppen!". Men jag reflekterade över att jag faktiskt menade det när jag sade det. Jag mår verkligen bra just nu.
Det är bara den förbannade tröttheten jag kan se som illavarslande. Och anfallsrädslan - som måste kontrolleras. Ska jag sova i natt så behöver jag slappna av och känna mig lugn.
Det känns lite förjävligt just nu. Önskar att jag kunde skilja huvudet från kroppen till det är i morgon bitti - när jag vaknar utvilad och glad...
Jag har sovit illa de senaste veckorna. Vaknar mitt i natten ungefär samma tid - mellan 4 och 5 ungefär - och känner mig superpigg. Men det är också enda tiden på dygnet som jag känner mig pigg. Är dödstrött när jag vaknar. Går runt och är vansinnigt trött hela dagarna på jobbet. Känner mig sovfärdig när jag kommer hem men håller mig fram till säng-gång.
Samma visa i natt. Vaknade vid 5-tiden. Hade nu en vansinnigt olustig känsla i kroppen. Kunde inte sätta fingret på den riktigt - förutom att jag direkt relaterade känslan till epilepsin. Det var inte samma stötar jag brukar känna innan anfallen kommer - jag kan fan inte sätta fingret på känslan - den var så subtil. Känslan återkom och det enda jag kunde tänka var "det här händer inte - det här händer inte - det här händer inte". Tydligen så gjorde det det i alla fall. Känslan kom tätare och tätare. Katten stod på min bröstkorg och stirrade. Jag klappade katten. Kände mig oerhört rädd. Jag ropade till katten. Skakade på huvudet. Viftade med armarna.
- DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE!
Sen domnade vänstra handen och armen - precis som den alltid gör när jag får epilepsianfall. Men jag fortsatte mantrat. Och det kom aldrig några kramper. Direkt när domningen släppte var även olustkänslorna borta. Som det brukar efter anfall.
Nu är klockan 10. Jag vet inte vad det var som hände i natt. Förstår inte varför det hände. Jag känner mig inte stressad. Inte deprimerad. Jag mår bra - det flyter på. Minns när jag var på mitt förra jobb i går när alla gamla arbetskamraterna frågade hur jag hade det. Som vanligt svarade jag "det är toppen!". Men jag reflekterade över att jag faktiskt menade det när jag sade det. Jag mår verkligen bra just nu.
Det är bara den förbannade tröttheten jag kan se som illavarslande. Och anfallsrädslan - som måste kontrolleras. Ska jag sova i natt så behöver jag slappna av och känna mig lugn.
Det känns lite förjävligt just nu. Önskar att jag kunde skilja huvudet från kroppen till det är i morgon bitti - när jag vaknar utvilad och glad...
8 kommentarer:
oh men tjejen. :( Jag blir glad att höra att du mår psykiskt bra, men fan at kroppen inte hakat på. Hoppas du får sova. Kram
Ojoj, låter inte jättebra! Ta hand om dig! Säger som SMC - hoppas du får sova snart... kram!pe
Jag var med då. Jag minnsoch önskar dig inget hellre än att slippa.
Kram
Jag minns det oxå och vill gärna hoppas att det inte blir mer sådant nu. Måtte du få sova snart, finaste.
(ochduvetvälattdukanringamittinattenomdubehöver)
Kram, min vän.
Tack kära ni. Hoppas på att det inte blir mer sånt nu ja. En slägga i skallen, nån? ;)
(jadåjagvetattjagkanringaduärsåbraatthakäradu)
Jag kommer inte berätta vem jag är. Behövs inte, du vet nog.
Men; du skriver så jäkla bra! Helt fascinerad. Hoppas det går bra för dig.
Tack för de orden Svanström jag hoppas också att det går bra. Roligt att du tycker att jag skriver bra.
Men nej jag vet inte vem du är - kan bara gissa =)
Ja, jag minns.. tänk om, om du kan tänka bort.. kram.
Skicka en kommentar