tisdag 16 mars 2010

A walk down memory lane

I november 2008 skrev jag mitt första inlägg i bloggen som då hette Bebisen och jag.

Blir faktiskt lite ledsen när jag läser det och minns hur ljust det var. Jag kände mig så jävla hoppfull och i dag inte alls. Kan inte allt bara ordna sig nu?

6 kommentarer:

Anonym sa...

Åh! Vad jag önskar att du skulle sluppit förstå att det ibland blir hinder längs vägen, som det blev för mig med. :( Hoppas allt ordnar sig för dig snart iaf. Kramisar!!!
/tjejen på flickrummet

PippisRainbow sa...

Ljuset kommer åter, vännen.
Jag känner det.
Men en STOR och värmande kram i mörkret så länge!!!

/Morgana

Jeckan sa...

Tjejen: Tack för kramen. Självklart hade jag väntat mig hinder. Säg den väg som är utan gupp och gå runt eller hoppa över. Just i dag önskar jag bara att de inte kändes som berg.

Morgana: Kram tillbaka! Och jag tycker att du är helt fantastisk för det du gör. Du är en stor inspirationskälla!

loba sa...

Jag håller med fantastiska Morgana: ljuset kommer. Det kommer att ordna sig, och du kommer att kunna känna hopp igen. Jag tror stenhårt på din Bebis och dig.
Kram.

Mamma Vilja sa...

Jaaa, jag håller med de övriga. Även jag bär på hopp för din skull.

Kram!

Anonym sa...

Aaa, fast just så stora hinder som du faktiskt mött hade jag nog inte väntat åt någon faktiskt.... *mer kram*
/tjejen