Nu ska jag synas

Jag sitter och förbereder mig för min magnetkameraröntgen i morgon. Har inte funderat så mycket specifikt på den tidigare och inte heller tyckt att det är särskilt jobbigt att göra den. Inte orolig för vad den kan visa. Skulle det vara "det-där-onämnbara-c-ordet" så antar jag att symtomen skulle varit starka. Nej, det är jag inte orolig för.

Men undersökningen är liksom ett tecken på att det jag strävade efter för ett år sedan liksom ligger flytande någonstans. Drömmen ligger där och väntar på att plockas ner. Men när? Om? Över huvud taget? Shit, människors hjärnor, i alla fall min, är inte skapta för att fundera på ovisshet-overkill.

De senaste månaderna har jag svajat en hel del. När jag väl landade efter kraschen i höstas och började att så smått tänka framåt så kändes allt liksom inte lika självklart som exempelvis i somras. Det har varit ett steg fram och två tillbaka utan närmare att få veta om jag ens kommer att nå mitt mål. Om, utifall, kanske och möjligtvis har varit vanliga ord. Som jag skrev ovan... hm... jag fixar inte om och utifall särskilt bra hur som helst. Särskilt inte när jag springer ikapp med tiden och jag inte vet när klockan ska sluta ticka. Det är en fajt med livet, tiden, ensamheten, och att vilja men inte ha verktygen. Allt oftare känns fajten hopplös och det skrämmer skiten ur mig.

När jag läser det jag skrivit här ovan ser det osammanhängande och flummigt ut. Men om jag inte skriver det jag känner blir jag tokig. I can't help myself. Sorry.