En hjärna? Ja gärna!

Magnetkameraundersökningen förflöt utan större hinder. Jag var ute i jättegod tid och var vid sjukhuset cirka 30 minuter innan bokad tid, som är 09:35. På parkeringen upptäcker jag dock att jag glömt plånboken med pengar och id-kort hemma.

Språngmarschen börjar. Till bilen. Från bilen in i lägenheten. Vispar runt inne i lägenheten inför en förvirrad Hasse. Tillbaka till bilen. Från bilen till parkeringsautomaten och tillbaka till bilen. Halvvägs till entrén, fem minuter innan undersökningens början, kommer jag på att kallelsen ligger i bilen. Springer tillbaka. Joggar sedan vidare hela vägen till Radiologen där jag ställer mig och stirrar ilsket och förvirrat på receptionisten som tar aaaslång tid på sig att knappa in sig i datorn. "Jag är försenad till en magnetkamera" hasplar jag ur mig monotont och så vänligt det bara går. Det lyckas inte. "Jag ska bara logga in först" säger syster Långsam irriterat och förminskande. Språngmarschen fortsätter till väntrummet där jag nästan börjar grina. Klockan visar ju 09:36!! Det desperata stirrandet efter skyndande sköterskor och doktorer fortsätter tills klockan är 09:45 och jag är övertygad om att jag missat tiden och jag nu kommer att få vänta ett halvår på nästa tid.

En vän varelse uppenbarar sig i denna sekund och ropar upp mitt namn. "Ursäkta att jag är sen", smeker hon ut ur sin ljuva stämma. "Och jag som trodde jag var sen!!" skrattar jag nervöst men lättat.

Sen fick jag iklä mig ett av landstingets sexiga, militärgröna, vadlånga bomullslinnen. Endast. Strumporna och trosorna fick jag dock behålla på. Med Metallica featuring San Fransisco symponic orchestra i hörlurarna fick jag sedan ligga på en brits i nån slags tub och stirra rakt uppåt och inget annat i 30 minuter. Tack vare en vinklad spegel kunde jag kika på personalen som satt inne i kontrollrummet och tittade på en monitor med det jag hoppas är min hjärna. Folk kom och gick. Några ställde sig nära dataskärmen och tittade intresserat. Hoppas att de var imponerade av den intelligenta och febrila aktivitet som försiggicks. Det var hyfsat okomplicerat att ligga blick-still i 30 minuter, men jag fick anstränga mig ordentligt fysiskt. Så till den milda grad att jag fick asont i ryggen och höll på att smälla av därav. Det gick dock över snart efter att jag fått resa mig och stretcha efter undersökningen.

Jag hoppas att bilderna ska visa att jag har en hjärna. Det ska min doktor få veta om ungefär en vecka. Sen ska jag få det bekräftat. Hoppas jag.