Jag vet inte om det är hopp eller förtvivlan som rinner med tårarna när jag läser det här.
Kanske nån slags hopp-blandad förtvivlan. Skrämmande. Hoppas jag aldrig hamnar där kvinnan i artikeln är. Hon säger att det blev nattsvart när det på riktigt gick upp för henne att det aldrig skulle bli barn för henne. Jag kan verkligen identifiera mig med det.
3 kommentarer:
Du är där du kan vara.
Du kommer dit du behöver vara.
Vad och hur det än blir.
Och det blir bra.
Blev jag för flummig nu kanske?
Stor kram till dig hursom
Vet du, jag tror att det är viktigt att få prata om och känna så ÄVEN fast det ju inte alls är försent ibland. Själv hade jag längtat så länge att känslorna till sist blev för mycket. Att sätta ord och erkänna att såhär är det nu -i nuet är jag ofrivilligt barnlös -blev jätteviktigt för att jag skulle orka. För mig är det inte alls samma att ge upp hopp eller sluta försöka, bara att förklara för mig själv hur jag känt så länge när jag inte "fick" prata om det. Det var jätteviktigt att packa om ryggsäcken när känslorna blev för tunga och inte vänta tills jag blev konstaterat infertil. Det har jag för övrigt inte blivit än heller -men att kunna sätta ord på var jag är nu hjälpte mig. För andra vet jag att redan tanken att säga de orden är som att ge upp hoppet, det får man förstås respektera. Men för mig hjälpte det istället. Men du ska inte sluta försöka än, Jessica. Kram!
/tjejen på fd "flickrummet"
Ulrika: Du är en jättebra coach och inte flummig alls! Tyvärr har jag inte Skype, annars skulle jag anmäla mig till din gratiscoachning direkt... =)
Tjejen: Tck! Jag ska inte sluta försöka. Än. =)
Skicka en kommentar