Girlie-girl-Jeckan

Dubbelmoralen visade ett fult ansikte i dag när jag var hemma hos min brorsa.

Jag äter kött. Jag är medveten om att kött kommer från djur. Att den jag äter en gång har gått omkring, ätit mat, tänkt tankar och längtat efter mamma. Jag accepterar det. Bara jag slipper titta i grisens ögon innan den tillsammans med senap hamnar på min julsmörgås.

I dag åkte jag hem till brorsan. Hans fru ville ge några leksaker till min katt. Vi står innanför ytterdörren, min bror och jag. Han ska hämta leksakerna. Jag står och funderar på vad det kan vara, om Hasse ska gilla dem. Brorsdottern hade sagt något om hartassar. Jag reflekterade inte mycket över det.
- Vill du ha något att bära dem i?, frågar brodern.
- Jag vet inte. Är det jättemånga leksaker? Jag kan nog ta dem i handen, svarade jag.
Brorsan hämtar leksakerna. I en skål bar han dem. "Sjutton vad naturtrogna de ser ut. Väldigt mjuka" tänkte jag samtidigt som jag tog upp den ena av de tre leksakerna med handen. Jävligt mjuk och len var den. Som en liten tuss. Lite hård kärna. "Detta måste vara det som kallas har-tassen" tänkte jag.

Tittade lite närmare på de två andra leksakerna. Cirka sex centimeter långa, håriga, i ena änden små klor. Som tassar fast utan ben. Jag tittade på brorsan. På leksakerna. På leksaken jag höll i min hand. På de avlånga, tassliknade leksakerna igen.

- Är de riktiga? frågade jag lite på skoj (ha, ha liksom).
- Ja, det där du håller i är en harsvans, kläcker han ur sig.
- AAAHHH!! Vad faaan!! girlie-girl-skrek jag och slängde svansen på hallmattan.

Helt plötsligt kliade det i handen jag hållit svansen. Det smakade äckligt i munnen. Tänkte på gulliga kaniner som hoppade på ängar i solsken, tittade på tassarna i skålen. Mådde lite illa.

Min kära svägerska hörde mitt skrik och förklarade.
- Mina katter älskade att leka med sådana här när jag var liten. Jag hittade en överkörd hare vid vägkanten och tänkte då på Hasse. Jag knipsade av dem på haren och har torkat dem i ugnen. Jag tänkte att den stackars harens liv inte spilldes helt i onödan om Hasse fick jaga och leka med tassarna och svansen.

Jag stod där och gapade som en idiot och kände mig som en äkta city-brud som aldrig sett hur det går till på landet när levande djur som döda blir till nytta för oss människor och andra djur.

På väg hem hade jag två tassar och en svans i en påse bredvid mig på passagerarsätet. Jag måste erkänna att jag inte kände mig helt bekväm. Jag kände mig också som en total idiot. För att jag med gott samvete kan äta korv eller en skinkskiva. Kanske för att det inte ser ut som en gullig gris. Jag väljer att förtränga att köttet säkert längtade efter sin mamma när det slaktades.

Haren blev överkörd. Och jag skriker och slänger dens svans på golvet i en jävla girlie-girl-citybrud-dubbelmoral-attack.

Hur hänger nu detta ihop med köttätande? Jag menar nog att det vore bra om alla borde reflektera lite mer över vår mats och skinnskors ursprung. Jag borde nog göra det i alla fall. Om jag på riktigt accepterade att mitt griskött hade tankar och känslor skulle jag nog inte bli illamående av att hålla en descinficerad harsvans i handen.

Hasse fullkomligt älskar att leka med len lilla dunlätta svansen förresten. Han springer omkring och gömmer den, brottas och boxas med den. Harens död och svägies kreativitet och rådighet blev lilla Hasses lycka.