Det går bra nu

Jag hade stora problem med min nya viktminskningsdiet, Cambridge, för en vecka sen. För er som inte vet så är det att man ersätter mat med särskilda soppor. På grund av min epilepsi får jag inte bara käka sopporna utan äter ett mål mat om dagen, vanligtvis bestående av fisk och grönsaker. Det har gått superbra, det rätta resultatet har kommit. Men... Det blev totalstopp i avloppet så att säga. Oerhört smärtsamt. Antagligen är sopporna för fiberfattiga. Jag höll upp med dem ett par dagar men har börjat igen, denna gången med kompletterande Visiblin. Och nu är proppen löst, typ. Jag kan fortsätta med sopporna som funkar så bra. Så det går bra nu =)

Och jag käkade lunch med en arbetskamrat i dag. Vi satt kvar ett tag och kom in på ämnen som vi brukar komma in på när vi hänger oss kvar och pratar. Livet och allt. Ångest, familj, glädje och sorg. Vi har en del gemansamma nämnare hon och jag trots den stora åldersskillnaden. Hon är 60 år. Jag bara hasplade ur mig att jag tänkte skaffa barn nu, att det var därför jag försöker gå ner i vikt så fort. "Ja, vad roligt!" sa hon. "Då gäller det ju att träffa... nej det är klart, det behöver man ju inte" fortsatte hon. "Nej, precis" fyllde jag i och log för att jag visste att hon skulle förstå. "För mig är det barnlösheten som är den stora sorgen, en man kan jag klara mig utan, eller träffa senare" Hon höll med mig, barnen (hon har fyra) har alltid varit hennes stora glädje, inte mannen.

"Vad roligt, Jessica. Du kommer att bli en jättebra mamma" sa hon också.

Det var härligt. Och skönt är det att känna att det känns lätt att berätta till folk vad jag håller på med.

Det går bra nu.