Long time dear friends

Det var länge sen jag skrev här nu. Det här med barn och längtan efter det känns avlägset - och ändå inte. Jag bestämde mig i hjärtat någon gång under hösten 2010 att jag inte skulle försöka på egen hand igen och har hållit fast vid det beslutet. 

Träffade en man våren 2011, blev passionerat förälskad. Kärleksstrulade i ett halvår. Blev dumpad i slutet av sommaren. 

Tappade tron på den passionerade kärleken. Träffade en man igen, i december. En vanlig, snäll, fin man. Ingen passion, men värme och hopp om kärlek ändå. Det slog inga gnistor men jag ville ville ville ville och trodde trodde trodde. Inte heller Han ville ha mig. Försökte med vänskap. Det gick inget vidare.

Igår avslutade jag all kontakt med honom och är så ledsen så ledsen så ledsen idag. 

Självklart påverkar det även mig - det här beslutet som är på gång, men ett ja för assisterad befruktning av ensamstående kvinnor. "Snälla du, håll ut - alla barn blir snart älskade även i Sverige" skrev centerpartisten Fredrik Federley till mig på Twitter. Det känns fortfarande avlägset, men självklart så ställer det saker och ting på sin ända, att jag inte skulle behöva åka utomlands från och med typ januari 2014. Ska jag omvärdera mig beslut att avstå barn? Jag vet inte. Jag vet ingenting. 

Livet känns som ett trasselsudd och ett vacuum samtidigt. Det är svårt att leva kan jag konstatera. För mig i alla fall. Så har det alltid varit, men nu när jag är i det här stadiet av livet så blir det svårare i en ny dimension. Det gäller att bestämma sig definitivt. 

Vilken väg ska jag gå?   

Jag vet inte. Fast jag var så säker.   

Trip, trip, tripping

Jag gjorde mitt livs resa för ett tag sedan. Åkte till New York i tio dagar.

Det. Var. Underbart. Words can't describe it. Tänker tillbaka på resan och blir varm i hela kroppen.

En sak slog mig för en stund sedan när jag kollade på senaste avsnittet av Barn till varje pris, när Matilda berättade om kostnaden för inseminationer och annat.

...hade jag inte åkt till New York... då hade jag kunnat göra minst fyra inseminationer... för samma pengar... 

Så långt är jag från att försöka bli gravid. Oh-my.

Jag vill inte bli gravid. Med hela kroppen vill jag det inte. Ändå är jag ledsen över det. It's sick.

Barn till varje pris

Ser på andra avsnittet av Barn till varje pris. Jättefint att barnlängtan i alla dess former uppmärksammas. Fina skildringar.

Men jag... jag bara gråter. Det känns så jävla ledsamt. Speciellt när Matildas historia visas. Resan till Hobro. Glädje. Förväntan. Längtan. Fy fan vad ledsamt det känns.

Obefintlig blogg

25 juli står det på mitt senaste inlägg. Det är långt mellan given nuförtiden. Olika orsaker finns.

1. Jobb. Jobb. Jobb. Jag är egenföretagare numer och jobbar oerhört mycket. Jag skriver, filmar, fotar, bokför... Jag gillar att jag har mycket att göra, men inte mycket tid blir över till bloggande. 

2. Inte mycket bebisplanerande existerar. Det verkar i skrivande stund som att det inte kommer att bli barn för mig. Det känns sorgligt ibland, skönt ibland. I'm living it. Finns inte mycket annat att göra. Det är väldigt svårt att leva med det, ensamheten och barnlösheten, vissa dagar. Senaste veckan har varit rätt jävlig. Ensamt och jävligt har det känts. Men... jag måste lära sig att leva med det. Helst utan att bli en bitterkäring.

3. Med tanke på ovanstående har det känts svårt att läsa andras bloggar. En efter en får barn. Men jag har inte velat släppa bloggarna helt ändå. Jag ögnar ibland och läser en och annan lite mer närgånget.  

4. Och... jag hatar att det är så, men det kom ett upprört samtal från en person som ganska nyligen sett bloggen. Det var upprörda känslor. Jag blev ledsen och, tyvärr, påverkad kring hur jag skriver. Mitt syfte med att skriva är ju för min skull, för att jag mår bra av att skriva av mig. Det har också varit befriande att "bolla" med likasinnade om funderingar kring barn och barnlöshet. Att andra som inte gör samma val som jag också läser kan jag inte styra över. Jag varit angelägen om att stå öppet för mina val i livet eller vad jag känner när jag står inför svårigheterna som följer med valen. Jag skäms inte för något som jag gjort eller skrivit. Jag kunde lösenordsskydda bloggen såklart... men jag vill faktiskt inte det. Vill man läsa bloggen så får man det - gärna utan att döma mig för mina val och hur jag uttrycker mig. Nåja, det har hsh hindrat mig ett antal gånger från att skriva det jag känner särskilt när det känts som svårast.

5. Mitt hjärta blev också en aning krossat tidigare i somras. Det är hard shit att återfå hoppet om kärleken ett tag - och sen ramla ner i tysta gråheten igen. Det blir svårare och svårare att liksom säga till sig själv att hoppet kommer komma tillbaka, och längre och längre tid att återhämta sig. Jobbar på att bitterfittan i mig inte ska grabba tag om benmärgen och bita sig fast permanent.   

Dag 7 - En aldrig upplagd bild

Aldrig upplagd, aldrig publicerad. De togs för Bbl/At i december 2010. Älskar att fota vissa djur, framför allt hästar och kor... de ser så kloka ut.

Dag 6 - Tema grön

Tänkte ta ngt symboliskt, men jag är lite för sorgsen för att tänka klart och klokt idag. Så det fick bli ett mossbetäckt ko-kranium istället. Det är ju grönt det med.

Dag 5 - En gammal bild

En gammal fin bild. Jag i fyraårsåldern.