Fototriss

Jag heter Hasselito Hood. Min människa heter Jeckan.
Mitt liv består av att äta, bajsa och jaga och hoppa efter topspinnar.

Klicka på rubriken så kommer du till fler bidrag i Fototriss den här veckan.

Jag heter Scrooge

Eller julen är väl okej. Gillar ordet. Jul. Ligger fint i käften. Gillar julskinka. Gillar att få presenter. Gillar att ge presenter. Gillar speciellt Karl-Bertil. Han håller den socialistiska fanan högst av alla.

Vill bara inte fira jul.

Firandet är igång redan nu. It's fucking everywhere I turn. I allas munnar. På Ikea. På Facebook. Själv gör jag mitt bästa för att snacka skit om julen. Sprider all dynga om den jag kan på alla ovanstående ställen plus på jobbet. Är både elak och sarkastisk. Skriver snuskiga kommentarer om stakar på Facebook. Jag vill besudla julen allt jag kan. Trampa på den. Förnedra den.

ALLT-JAG-KAN!

Allt - för att skapa ett ogenomträngligt hårt skal av julsarkasm och julelakhet. För att jag ska slippa känna mig så jävla ensam som man bara kan göra en vanlig jävla julafton.

Bloggen i word

Jag har precis exporterat alla mina inlägg och kommentarer och sparat dem i ett textdokument.

Det blev mer än 130 sidor!

Vilket fantastiskt underlag till en bok.
Ett tidsdokument om barnlängtan kanske.

Skulle det vara läsvärt?

En resa

Resan började i mig - fortsatte i ett försök att bli två - och slutar i mig.

Inget har blivit som jag väntade mig när jag som yngre drömde om hur livet skulle se ut. En del saker som jag trodde skulle vara är inte alls. Många - och fantastiska - saker finns som jag aldrig någonsin trodde skulle kunna finnas i mitt liv.

Mitt öde börjar landa i mig - vilket gör det lättare att hantera.

Min senaste resa är den mest livsavgörande jag varit med om och illustreras i bilderna nedan. Det är en fysisk resa - till en graviditetsklinik i Danmark - som sammanflätas med en mental resa - från min längtan att uppfylla mina drömmar till att landa i mig själv.

Resan bottnar i frågan om hur jag ska leva återstoden av mitt liv. Med eller utan egna barn. Vet inte hur den slutar. Och det är okej.






Jag länkar det här inlägget till veckans Fototriss. Det handlar om En Resa.
Jag länkar till mina drömmars resemål på Solresor - Santorini.

Statusuppdatering

Lugn natt - ja. Phu.

Trött fortfarande? - jajamensan. Mu.

Skulle huvudet kunna skiljas från kroppen idag?

Ni som läst min blogg länge minns säkert hösten 2009. Det inleddes med insemination på Gaia i mitten av augusti men sedan rasade världen.

Jag har sovit illa de senaste veckorna. Vaknar mitt i natten ungefär samma tid - mellan 4 och 5 ungefär - och känner mig superpigg. Men det är också enda tiden på dygnet som jag känner mig pigg. Är dödstrött när jag vaknar. Går runt och är vansinnigt trött hela dagarna på jobbet. Känner mig sovfärdig när jag kommer hem men håller mig fram till säng-gång.

Samma visa i natt. Vaknade vid 5-tiden. Hade nu en vansinnigt olustig känsla i kroppen. Kunde inte sätta fingret på den riktigt - förutom att jag direkt relaterade känslan till epilepsin. Det var inte samma stötar jag brukar känna innan anfallen kommer - jag kan fan inte sätta fingret på känslan - den var så subtil. Känslan återkom och det enda jag kunde tänka var "det här händer inte - det här händer inte - det här händer inte". Tydligen så gjorde det det i alla fall. Känslan kom tätare och tätare. Katten stod på min bröstkorg och stirrade. Jag klappade katten. Kände mig oerhört rädd. Jag ropade till katten. Skakade på huvudet. Viftade med armarna.

- DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE!

Sen domnade vänstra handen och armen - precis som den alltid gör när jag får epilepsianfall. Men jag fortsatte mantrat. Och det kom aldrig några kramper. Direkt när domningen släppte var även olustkänslorna borta. Som det brukar efter anfall.

Nu är klockan 10. Jag vet inte vad det var som hände i natt. Förstår inte varför det hände. Jag känner mig inte stressad. Inte deprimerad. Jag mår bra - det flyter på. Minns när jag var på mitt förra jobb i går när alla gamla arbetskamraterna frågade hur jag hade det. Som vanligt svarade jag "det är toppen!". Men jag reflekterade över att jag faktiskt menade det när jag sade det. Jag mår verkligen bra just nu.

Det är bara den förbannade tröttheten jag kan se som illavarslande. Och anfallsrädslan - som måste kontrolleras. Ska jag sova i natt så behöver jag slappna av och känna mig lugn.

Det känns lite förjävligt just nu. Önskar att jag kunde skilja huvudet från kroppen till det är i morgon bitti - när jag vaknar utvilad och glad...

Dream big!