Statusuppdatering

Lugn natt - ja. Phu.

Trött fortfarande? - jajamensan. Mu.

Skulle huvudet kunna skiljas från kroppen idag?

Ni som läst min blogg länge minns säkert hösten 2009. Det inleddes med insemination på Gaia i mitten av augusti men sedan rasade världen.

Jag har sovit illa de senaste veckorna. Vaknar mitt i natten ungefär samma tid - mellan 4 och 5 ungefär - och känner mig superpigg. Men det är också enda tiden på dygnet som jag känner mig pigg. Är dödstrött när jag vaknar. Går runt och är vansinnigt trött hela dagarna på jobbet. Känner mig sovfärdig när jag kommer hem men håller mig fram till säng-gång.

Samma visa i natt. Vaknade vid 5-tiden. Hade nu en vansinnigt olustig känsla i kroppen. Kunde inte sätta fingret på den riktigt - förutom att jag direkt relaterade känslan till epilepsin. Det var inte samma stötar jag brukar känna innan anfallen kommer - jag kan fan inte sätta fingret på känslan - den var så subtil. Känslan återkom och det enda jag kunde tänka var "det här händer inte - det här händer inte - det här händer inte". Tydligen så gjorde det det i alla fall. Känslan kom tätare och tätare. Katten stod på min bröstkorg och stirrade. Jag klappade katten. Kände mig oerhört rädd. Jag ropade till katten. Skakade på huvudet. Viftade med armarna.

- DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE! DET HÄR HÄNDER INTE!

Sen domnade vänstra handen och armen - precis som den alltid gör när jag får epilepsianfall. Men jag fortsatte mantrat. Och det kom aldrig några kramper. Direkt när domningen släppte var även olustkänslorna borta. Som det brukar efter anfall.

Nu är klockan 10. Jag vet inte vad det var som hände i natt. Förstår inte varför det hände. Jag känner mig inte stressad. Inte deprimerad. Jag mår bra - det flyter på. Minns när jag var på mitt förra jobb i går när alla gamla arbetskamraterna frågade hur jag hade det. Som vanligt svarade jag "det är toppen!". Men jag reflekterade över att jag faktiskt menade det när jag sade det. Jag mår verkligen bra just nu.

Det är bara den förbannade tröttheten jag kan se som illavarslande. Och anfallsrädslan - som måste kontrolleras. Ska jag sova i natt så behöver jag slappna av och känna mig lugn.

Det känns lite förjävligt just nu. Önskar att jag kunde skilja huvudet från kroppen till det är i morgon bitti - när jag vaknar utvilad och glad...

Dream big!

Fototriss - "Så här ser det ut i dag där jag är"

Livet i staden. Utifrån tittar in.

Vissa dagar försvinner framdäcket på cykeln... mu.

Mycket varmare på insidan.

Det är första gången jag är med i Fototriss, tyckte att ämnet var enkelt... bara att dokumentera min dag och känslan i den. Klicka på rubriken så kommer du till hemsidan Fototriss.

Tack gode gud för vänner!

Nyss hemkommen från en trevlig kväll med en vän. Jag berättade om mina nya tankar om att eventuellt lägga bebistankarna på hyllan för gott. Jag minns att jag använde orden jobbigt, svårt och fy-fan mycket.

- Men du kan ju vänta i alla fall två år innan du bestämmer dig definitivt, eller hur?

Jag hörde helt plötsligt mig själv sitta och snacka lite för mycket om svårt, jobbigt och fy-fan.

Om två år är jag ändå bara 37 år. Hinner leva och älska en hel massa innan det.

En stilla tanke

Jag har sovit gott de senaste nätterna. Djupt och skönt. Vaknat utvilad på morgonen.

I går kväll låg jag och skulle somna. Dvalade skönt men vaknade helt plötsligt till. Jag kommer kanske aldrig att få barn - och det är okej. Det var en tanke som poppade upp i huvudet. Och det dröjde en stund innan jag fattade vad jag precis känt - en acceptans för att det kanske aldrig blir barn för mig.

Såklart kunde jag inte somna. Paniken kom smygande. Vad var nu detta? Försökte sortera tankarna. Jag har tänkt tanken innan, men det har liksom inte känts rätt. Det gjorde det nu. Efter en stunds tänkande stod mitt val klart mig.

Jag kan:

1. a) Försöka igen att bli gravid. b) Bli gravid och bli mamma. Ständigt leva med rädslan för fler epilepsianfall - under graviditeten eller när jag är tillsammans med mina barn. Den här rädslan känns inte positiv på något sätt. Den bara drar ner mig i det svarta bottenlösa hålet. c) Risken finns ju också att jag faktiskt får anfall och skadar både mig och barnet...

2. a)Välja bort barn. b) Leva med sorgen som kan komma med det valet. Hur lever man med den sorgen utan att falla ner i det svarta hålet?

Vad lättast att bearbeta? Sorg eller rädsla.

Mon amour - Hasselito!