Summa av temaveckan

Jag är så tacksam för de bidrag som kommit in till temaveckan.

Tack Christer för det tankvärda och inspirerande radioinslaget, Mia för att du vågade sjunga inför publik, SMBC och Roger för era vackra poem och flickrummet för dina reflektioner! Ett särskilt tack till tjejen på flickrummet som även varit flitig på att skriva respons på bidragen.

Det har varit hög trafik på bloggen senaste veckan så jag ser att många har sett bidragen. Det gläder mig. Tack alla som besökt min blogg den senaste veckan!

I morgon kommer det sista bidraget som liksom gårdagens bildserie är från mig själv, det är en krönika samt några samlade tankar.

flickrummet

Dagens gäst, bloggaren på Nya Flickrummet, om att våga vänta till instinkten lagt sig och låta andra ta kommando.

Jag blundar inte.

Jag tvekar inte inför att gå fram till främlingar. Jag räds inte det dumdristiga, ens när jag borde. Jag talar först och inser sedan att jag borde kollat om jag hade alla emot mig, men då är det så dags och bara att stå på mig. Vilket ibland leder till att jag får panikattacker i efterhand, när jag inser vad som hänt. Eller ännu mer innan, eftersom jag vet hur det blir. Var jag än hamnar så tar jag lätt över, om ingen annan mer lämpad gör det före mig. Jag tar hand om och beskrivs som "vad hände med dig? Helt plötsligt blev du helt kall, rationell och supereffektiv och jobbade för två samtidigt som du lugnade mig." Ja, det är sånt som gör att man riskerar att bli utbränd eller får panik i efterhand –för tänka, det har man oftast inte tid med förrän då, eller innan. Man går på instinkt.

Men ibland måste man tänka också. Kompensera sina svagheter. I mitt fall tillit. Andas, stå tillbaka och låta andra ta kommando oavsett resultat. Andas mellan tankarna. Våga misslyckas. Våga vara pinsam. Vilket inte är så lätt som det låter. Särskilt inte i ett samhälle som alltmer föraktar just svaghet. Men hur ska vi orka om vi aldrig får ladda om? Gråta ut? Få misslyckas? Få vara patetiska? Och hur ska vi kunna orka vara förstående och solidariska mot de där utsatta, när vi själva har en upplevelse av att vara under press och själva måste hålla upp fasaden? Det är lätt att känna avundsjuka. Alla andra har. När bördan känns tung är det lätt att börja självömka. Kanske behöver vi det, när vi slutat ömka och trösta varann. När vi hela tiden ska tävla och hålla upp fasader, och kanske är det där att våga låta våran fasad förfalla en aning och våga visa oss svaga det modigaste vi kan göra? För hur ska vi orka vara solidariska mot andra och orka ta till oss utsattheten omkring oss om vi inte ens orkar vara solidariska mot och ta hand om det utsatta i oss själva? Och i varann.

Hej jag är Roger

En ny bekanting hade hittat in på bloggen och skrivit så fint så fint... Man är inte modig om man ej är rädd. Dagens sanning!

Läs hela bidraget här!

Single Mother By Choice

Plötsligt. När jag trodde att bidragen till temaveckan var slut... skrev bloggisen Single Mother By Choice det här vackra bidraget.

Klicka dig in på hennes blogg!

Mia Broman Fredriksson

Dagens bidrag kommer från min vän Mia Broman Fredriksson, som också bloggar. Hon har till och med två bloggar. En som heter Fröken Broman, om grafisk design som hon studerar, och en om Mia själv . Men på Jeckan skriver hon i dag om att vara rädd... och att våga och vinna.


När någon annan har övertaget

Och där, med en Shure SM-58 i handen, faller jag hjälplöst genom golvet.

Jag hör inte längre ljudet från de svartvita tangenterna som han med det lockiga håret spelar på.

Jag är inte längre kvar. Jag är någon annanstans och där jag borde stå står nu den nervösa, osäkra personen som jag så gärna vill ska försvinna. Mitt andra jag.

Den som utan tvekan tränger sig på, gör mig osäker och liten. Den som gör att hela min mage invaderas av tusen elaka myror krypandes omkring helt utan minsta hänsyn till mig. Strålkastarljuset skär in i mina gröna ögon och bländar mig hårt.

Från främre bänkraden kan jag ana förväntansfulla människor med frågande ansikten. För från mig hörs ingenting. Panik. Panik!

Jag sväljer, men min hals känns torrare än öknen i Sahara. Jag kramar hårdare om mikrofonen men händerna skakar likt en Parkinsonpatients.

Jag kippar hjälplöst efter luften som inte längre finns där. Jag kan ju det här, det vet jag. Jag borde tro på mig själv men mitt andra jag vägrar släppa taget.

Man hinner tänka mycket på dessa förtvivlade sekunder.

Jag tänker på låten, den som jag borde valt men inte valde. Bara för att jag alltid skall envisas med att välja det svåraste alternativet. Varför gör jag så?

Jag tänker på inledningen som spelats nu om och om igen från de svartvita tangenterna i väntan på toner som aldrig vill komma.

Jag tänker på tårar. För de bränner där hårt innanför mina ögonlock.

Konstigt nog så tänker jag också på mat.

Jag tänker på den stackars publiken som sitter där på de benhårda stolarna i bygdegården och som egentligen mest väntar på att få gå hem

eftersom deras dotter redan har klarat av det som jag inte klarar av att göra. Att sjunga inför publik. Att sjunga i mikrofon inför publik.

Det är den, som förutom mitt andra jag, är mitt största hot på scenen. Den känns som en pistol riktad rakt emot mig och som snart kommer att avfyras.

Fem, fyra, tre, två, ett…

Men då händer det. Orden bara flödar ut genom min mun. ”You have to be there, you have to”. Ja, de finns ju där. Jag hör dem. De finns där!

Det är nu som mitt andra jag lämnar mig. Det är nu som jag säkrar pistolen och vågar göra det jag verkligen älskar. Att sjunga.

Och han med det lockiga håret spelar vidare.

Ulrika Gabriel

En av mina favoritbloggare, Ulrika Gabriel, skriver så ofta om att våga förändra att det bara är att rippa vilket som helst av hennes inlägg. Jag väljer i dag att länka till ett av hennes inlägg förra veckan, som handlar om just förändring.

Förändring kräver handling!

Christer Smeds

Temaveckans första bidrag kommer från Christer Smeds, före detta bilmekaniker, men som nu jobbar som psykolog. Han var en av slutkandidaterna i lyssnarnas egna bidrag "Sommar" förra året. Han var såklart min personliga favorit, framför allt på grund av ämnesvalet. Men även på grund av att vi var bekanta på diverse internetforum för tio år sedan. Ni som kommer från Västerås minns kanske Blobben och Oasen... This is Cartman speaking! Jag var Humlan, och EllaSolsken =) Christer blev tyvärr inte lyssnarnas sommarvärd, men hans reflektioner sändes ändå i Tendens i P1.

Och du som lyssnar... det är 30 minuter långt. Men ta dig tid!! Det är värt det och superinspirerande. Enjoy!

http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_nya_tendens_100105110041.mp3

(ja, man får klippa och klistra in i webbläsaren... jag är inget tekniskt geni så jag lyckades tyvärr inte göra en länk av det)