Red alert!

Till råga på ALLT kan jag snart stå utan jobb. Om det vill sig illa.

Och inte bara det, utan dessutom...

...men det skäms jag så mycket över så det vågar jag inte skriva här. Lite halvkärvt läge hur som helst. 80 % A-kassa på 75% tjänst är typ ingenting alls och dessutom inget alternativ eftersom till och med 75% är en omöjlighet att klara sig på i längden.

Nån som har ett jobb över?

Och bebisen då?

Ja-sär, ja-sär!

Det är synd om människorna. Det är synd om mig. Tycker jag. Så synd, så synd. För att... jo, men det... eller, jag... för att... för att... jo-men-det-är-det! Typ.

Eller ja, inte för att det är särskilt synd om mig men det är det ändå. Trots att jag är (nästan helt) frisk. Jag bor ju i Sverige och på grund av rådande omständigheter ska det inte vara fysiskt möjligt för mig att svälta ihjäl. Om du det är kriteriet för att inte vara förtjänt av lite omsyndtyckande. Om mig av mig själv alltså.

För det är ju självömkandet den här lilla texten handlar om. Självömkandet är så jävla lätt att ta till och skapa ett hinder av när alla fysiska hinder saknas. "Nej, men JAG kan inte! Varför? Ah-meh-durå!" Omsyndtyckandet är på god väg att bli vår nästa stora folksjukdom. I alla fall när det kombineras med brist på handlingskraft åt det ena eller andra hållet. När vi står där och våndas och tycker synd om oss själva för att vi har så jävla många val men inte vet åt vilket håll vi ska gå. Så många möjligheter att allt blir omöjligt.

Vilket är dagens stora problem? Inte bra på jobbet. För lite pengar. Ska jag byta jobb? För liten lägenhet. Flytta? Full kyl, guh vad jobbigt! Fett eller socker till middag? Vad ska jag välja? Ojojoj. Se upp? Titta ut? Hoppa framför?

Eller tycka lite mer synd om mig själv här hemma i soffan... Då behöver jag ju inte fatta ett enda beslut. Det är synd om människorna. I alla fall om mig.

Och var leder det här inlägget? Förutom att jag petar fingret ännu längre in i naveln och grötar runt lite till. Nog var denna dagens omsyndtyckande lite produktivt i alla fall? Blev ju inlägg i en blogg. Eller var det kanske kontraproduktivt... I don't know. Hasse gillade hur som helst att ligga och sova i mitt knä hela tiden när jag skrev.

Blå, blåare, blåast

Ta ett djupt andetag och blunda, så tar vi rulltrappan ner i källaren...

Jag träffade ett par bekanta i dag. Jag vet inte hur jag ska beskriva dem förutom att de är personer som länge har funnits i en av delarna i mitt liv, men kontakten har inte varit aktiv. Jag känner dem genom andra, de känner mig genom andra. I dag satt jag och pratade jag med dem. Kaffe i Blå Blom. Nybakt kaka med fyllning. Barn, barn och barnbarn i bokhyllor och på väggar. Virkade dukar. Prat om svunna tider.

Så precis innan jag skulle gå. Vi står vid dörren. Ett plirigt värmande leende. "När åker du till Danmark nästa gång då?" Nyfiket såklart efter att ha läst mina krönikor i Vlt. Men mest omtänksamt undrande. Jag berättade att jag inte visste, på grund av epilepsin, medicinering och, ja, allt. Och jag såg mig själv utifrån, hörde mig själv säga till denna okända, men ändå inte, kvinna. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn". Bara sådär. Paret önskade mig ändå lycka till "med allt" och jag gick.

Det kändes inte ledsamt, trots att jag faktiskt precis för första gången uttalat min allra största rädsla. Jag tänkte att det kanske är så det är. Betydde det att detta var första steget på att att jag accepterade min egen barnlöshet? Att kunna säga orden utan att bryta ihop.

Hemma igen, kollade bloggarna på datorn. Den senaste tiden har jag haft lite svårt att läsa bloggar av ensamstående kvinnor som försöker bli/är gravida/mammor som jag vanligtvis läser varje dag. De modiga kvinnorna som försöker, harvar på, åker till Danmark, kämpar, gråter, skrattar, lever. Men min egen situation har liksom känts alldeles för hopplös och deras känslor har satt sig alldeles för mycket under skinnet för att det ska vara bärbart. Efter att min ekonomi löst sig, i alla fall tillfälligt, har vissa knutar löst sig och jag har börjat tänka framåt, planera. Bloggisarna har också kommit under skinnet igen. Hoppet likaså.

Jag har läst ikapp om Livrädd med stil som ruvar. Hoppats för henne. Följt Frk Vilja och hennes drömmar och räknat dagarna mot hennes bebis nedkomst. Boxare på smällen som åker till Danmark en sjunde gång och jag är så full av beundran för hennes kraft. Queen of Night, denna fantastiska trebarnsmor som nu delar med sig till andra av sina ägg.

Kanske jag också. En dag. Kanske...

Så. Ändå. "Jag vet inte. Jag vet faktiskt inte ens om jag på grund av epilepsin kommer klara av att bära ett barn"

Sen läste jag på en blogg om ett plus på en sticka och tog rulltrappan ner i källaren. Den har blåa väggar. Och här, i mitt blåaste av blåa rum, sitter jag nu.

Har jag bara en dålig dag? En sån där när man blir asförbannad på lyckliga människor och studenter som har hela livet framför sig, sur på handhållande jävla nykära par som irriterande strosar omkring i solskenet. Ilsken på solens förbannade skinande, det glimmande jävla vattnet i Mälaren. När man blir ledsen och tänker på sig själv när andra kämpande, barnlängtande kvinnor får plus på stickor.

Kanske. Hoppas jag vaknar på andra sidan rulltrappan i morgon och att den där jävla solen fortfarande skiner så att jag kan få nån förbannad färg på kinderna.

Pristävling!

Ta chansen, kära bloggläsare, och vinn söta bebiskläder från nätbutiken Pingpong.

Lämna bara en kommentar här nedan i kommentarsfältet om du vill vara med i tävlingen. Man behöver inte skriva något fyndigt. Jag tillämpar OS-tanken! Fast jag lottar enhälligt fram vinnaren... Smicker hjälper INTE! ;)

Ange även om du väljer nummer 1, 2 eller 3 och vilken storlek du önskar på plagget. Det är ju också bra om du inte kallar dig "Anonym" när du kommenterar även om du inte vill skriva ditt namn. Det går bra att heta R. Hood, Angelina J, Brad P eller vad sjutton som helst... Eller ditt bloggnamn om du nu är bloggare =)

Tävlingen pågår under april månad och när den är avgjord får vinnaren mejla till bebisenojag@live.se och meddela sin adress. Vinnaren meddelas här på bloggen den 1 maj. Go-go-go!

Teknisk OCH snabb!

Den 3 maj klockan 13:45 fick jag en telefontid hos min läkare.

Swisch-swosch-swisch!

Neurologer är snabba som geparder.

På telefontiden kommer vi att prata typ tre minuter tippar jag på. Jag kommer att påminna om min önskan att bli gravid. Han kommer att svamla om diverse saker. Vad han kommer fram till får vi se.

Jag tänker att jag sätter igång med äggmätningar och annat innan jag pratar medicin med läkaren. Tiden är ju i alla fall bokad.

Breathe and reboot

Jag sätter dagens datum, tisdagen den 13 april, som dagen för Omstarten. Det är CD1. Det var CD28 i går.

En liten to-do-list:

1. Ska ringa min läkare och kräva svar om min medicinering. Om han säger att jag ska besluta själv så beslutar jag att prova att bara äta Keppra (den nya medcinen) ett tag och se hur det går. Jag tror på det! Tror och hoppas.
2. Ska sedan kontakta Kvinnoläkarna i Västerås och fråga om de kan mäta mina follioklar.
3. Ska börja mäta ägglossningarna på hemmaplan i den här cykeln.

Svar från Mr Doktor

"Hej! Magnetkameran som du genomgick var helt normal."

Jasså!

Men min hjärna då?

Ha.

Nåja. Vad säga om att min hjärna ser normal ut...

Hurra?

Inte ett ord i om medicinen i brevet. Bara att ringa igen. För typ sjutti-elfte gången.

Hurra!