Teknisk OCH snabb!

Den 3 maj klockan 13:45 fick jag en telefontid hos min läkare.

Swisch-swosch-swisch!

Neurologer är snabba som geparder.

På telefontiden kommer vi att prata typ tre minuter tippar jag på. Jag kommer att påminna om min önskan att bli gravid. Han kommer att svamla om diverse saker. Vad han kommer fram till får vi se.

Jag tänker att jag sätter igång med äggmätningar och annat innan jag pratar medicin med läkaren. Tiden är ju i alla fall bokad.

Breathe and reboot

Jag sätter dagens datum, tisdagen den 13 april, som dagen för Omstarten. Det är CD1. Det var CD28 i går.

En liten to-do-list:

1. Ska ringa min läkare och kräva svar om min medicinering. Om han säger att jag ska besluta själv så beslutar jag att prova att bara äta Keppra (den nya medcinen) ett tag och se hur det går. Jag tror på det! Tror och hoppas.
2. Ska sedan kontakta Kvinnoläkarna i Västerås och fråga om de kan mäta mina follioklar.
3. Ska börja mäta ägglossningarna på hemmaplan i den här cykeln.

Svar från Mr Doktor

"Hej! Magnetkameran som du genomgick var helt normal."

Jasså!

Men min hjärna då?

Ha.

Nåja. Vad säga om att min hjärna ser normal ut...

Hurra?

Inte ett ord i om medicinen i brevet. Bara att ringa igen. För typ sjutti-elfte gången.

Hurra!

Sex-sex-sex...

Någon sökte på Google under natten mot i dag... "anders jacobsson sex" skrev denna person i sökraden. Och så hamnade den på min blogg och Anders gästblogginlägg! Grattis!

Undrar vad intentionen var med denna sökning? Någon kanske vill ha sex med Anders? Vill någon se sexbilder på författaren? I så fall kan jag hänvisa till hans egen blogg, Anders Dagbok, där ligger en hel massa porriga bilder på AJ iförd strängkepsar, endast kalsonger och även hållande piskor. Enjoy!

Änglar - visst finns de!

Och jag har två i mitt liv.

Tack vare två underbara människor kan jag nu slappna av lite. De ser, med ett litet fördelaktigt lån, till att jag kan åka till Danmark i sommar och göra en dubbelinsemination. Om det nu funkar med epilepsimedicinerna. Och det tror jag att det ska göra... Hopp, hopp, hopp!

Mitt i allt

Som jag gett uttryck för då och då så känner jag en viss frustration över min situation. (se inlägget nedan)

Som förströelse i väntan på vad? internetdejtar jag. Herregud det låter nästan som ett beroende... Jag är dock inte särskilt rättvis mot de jag träffar eftersom jag känner att jag egentligen inte vill träffa dem. Men jag tänker att kan folk vinna 214 miljoner på Lotto så kan jag kanske träffa en kille också.

Så skulle jag bowla med en kille nu i veckan. Och jag tänkte "jag anstränger mig lite". Satte på mascara och eyeliner. Hittade en kjol som jag har på mig ibland. Satte på mig svarta blanka skor jag har varje dag till jobbet. Strumpbyxor. Hittade en vit skjorta jag har ibland. Ytterst en rutig kappa jag fyndade på Åhlens. Jag flätade två tunna flätor som jag fäste tillsammans bak-i-skallen. Och så gick jag iväg feeling pretty and confident, utan att kolla mig i spegeln.

Styltar på ner till stan. Fick syn på någon som påminde om mig själv i ett skyltfönster. Shocker!! Jag såg ut som någon som går på frikyrkliga möten i Uppsala och talar i tungor.

Dejten var väl trevlig. Ska på en ny i kväll. Hoppas att den här killen hade en bild som i alla fall lite liknar den han är i verkligheten.

Det står stilla...

... så jävla stilla. Inget svar på hjärnröntgen ännu.

Men ponera att allt ser bra ut i hjärnan och att jag efter provande mår bra av att äta bara en epilepsimedicin, Keppra. Ponera även att jag därefter känner mig stark och redo att göra en till Danmarksresa. Jag kan absolut tänka mig detta scenario, jag känner mig redo för det.

Men det skulle ändå inte gå. Inte av brist på vilja. Jag har inga pengar. Varje månad går precis runt. Och jag vet att jag borde. Borde göra mer, kämpa mer, jobba mer, tänka mer positivt. Men jag ser inte skogen för alla träden.