Sex-sex-sex...

Någon sökte på Google under natten mot i dag... "anders jacobsson sex" skrev denna person i sökraden. Och så hamnade den på min blogg och Anders gästblogginlägg! Grattis!

Undrar vad intentionen var med denna sökning? Någon kanske vill ha sex med Anders? Vill någon se sexbilder på författaren? I så fall kan jag hänvisa till hans egen blogg, Anders Dagbok, där ligger en hel massa porriga bilder på AJ iförd strängkepsar, endast kalsonger och även hållande piskor. Enjoy!

Änglar - visst finns de!

Och jag har två i mitt liv.

Tack vare två underbara människor kan jag nu slappna av lite. De ser, med ett litet fördelaktigt lån, till att jag kan åka till Danmark i sommar och göra en dubbelinsemination. Om det nu funkar med epilepsimedicinerna. Och det tror jag att det ska göra... Hopp, hopp, hopp!

Mitt i allt

Som jag gett uttryck för då och då så känner jag en viss frustration över min situation. (se inlägget nedan)

Som förströelse i väntan på vad? internetdejtar jag. Herregud det låter nästan som ett beroende... Jag är dock inte särskilt rättvis mot de jag träffar eftersom jag känner att jag egentligen inte vill träffa dem. Men jag tänker att kan folk vinna 214 miljoner på Lotto så kan jag kanske träffa en kille också.

Så skulle jag bowla med en kille nu i veckan. Och jag tänkte "jag anstränger mig lite". Satte på mascara och eyeliner. Hittade en kjol som jag har på mig ibland. Satte på mig svarta blanka skor jag har varje dag till jobbet. Strumpbyxor. Hittade en vit skjorta jag har ibland. Ytterst en rutig kappa jag fyndade på Åhlens. Jag flätade två tunna flätor som jag fäste tillsammans bak-i-skallen. Och så gick jag iväg feeling pretty and confident, utan att kolla mig i spegeln.

Styltar på ner till stan. Fick syn på någon som påminde om mig själv i ett skyltfönster. Shocker!! Jag såg ut som någon som går på frikyrkliga möten i Uppsala och talar i tungor.

Dejten var väl trevlig. Ska på en ny i kväll. Hoppas att den här killen hade en bild som i alla fall lite liknar den han är i verkligheten.

Det står stilla...

... så jävla stilla. Inget svar på hjärnröntgen ännu.

Men ponera att allt ser bra ut i hjärnan och att jag efter provande mår bra av att äta bara en epilepsimedicin, Keppra. Ponera även att jag därefter känner mig stark och redo att göra en till Danmarksresa. Jag kan absolut tänka mig detta scenario, jag känner mig redo för det.

Men det skulle ändå inte gå. Inte av brist på vilja. Jag har inga pengar. Varje månad går precis runt. Och jag vet att jag borde. Borde göra mer, kämpa mer, jobba mer, tänka mer positivt. Men jag ser inte skogen för alla träden.

Media inte oproblematiskt

Jag startade en tråd på Femmis forum om medverkan i media. Det kommer ju väldigt många förfrågningar till Femmis från både TV, radio och tidningar som vill träffa kvinnor som har valt just den här vägen till familj. Jag kände när jag tittade på alla förfrågningarna att jag ville dela med mig av några av mina tankar efter att jag blev intervjuad och med tanke på responsen på tråden så verkar det finnas ett behov att lyfta den här frågan. Så jag har klippt och klistrat lite och tar upp grejen här med...

Läs mina inlägg om artikel och krönikor här!

Jag tycker att det är oerhört viktigt att vi kvinnor som gör detta berättar om våra val för att visa att all kärlek är bra kärlek och att normalt och onormalt existerar i allt mindre omfattning. Men att ställa upp i media kan också innebära prövningar från oväntat håll varifrån man kanske hade väntat större stöd. Det gäller att tänka efter både två och tre gånger innan man ställer upp i media. Det blir alltid mer omvälvande än vad man väntar sig hur mycket man än förbereder sig.

Jag hade tur i mina kontakter med media kan man väl säga. Jag var bekant med både den duktiga journalisten Monika Ottosson och fantastiska fotografen Margareta Andersson eftersom de var mina arbetskamrater under den tid jag själv jobbade på Vlt. Även feature-chefen på Vlt, Alisa Bosnic, känner jag lite sedan den tiden. Jag litade på att de skulle göra ett bra jobb, vilket de alla gjorde. Alisa frågade också om jag tänkt igenom att många kanske skulle reagera negativt på artikeln. Och efter intervjun fick jag läsa texten och Monica ändrade flera saker som jag påpekade. Jag kände mig väl förberedd. Men ändå var jag inte förberedd och det är nog det jag försöker få fram... Att man måste vänta sig det oväntade, vilket inte är så lätt att göra.

Jag kan absolut tänka mig att vara med i andra sammanhang eftersom jag vet att många känner sig stärkta av att jag berättar min historia. Ytligt bekanta har kommit fram till mig på stan och gett mig kramar och massor av oväntat stöd.

Några övriga tankar/råd:
- Man kan be att få göra en "prov-intervju" på telefon så att man känner förtroende för journalisten. Förtoendet är superviktigt om "slutprodukten" ska bli till nöje för alla.
- Prova din mediamedverkan på andra så att du inte blir chockad kvällen innan publicering som jag blev... Mitt råd är att också prova det på nej-sägare.
- Man kan inte ha total kontroll på innehållet när det handlar om artiklar! I slutänden är det journalisten och tidningen som bestämmer om vad det ska stå och hur man ska se ut på bilden. Man ha med i beräkningen att man på ett sätt är i medias "våld". Många journalister är själva intresserade av att låta intervjupersonerna vara med i skrivandeprocessen, men de måste inte göra det.

A walk down memory lane

I november 2008 skrev jag mitt första inlägg i bloggen som då hette Bebisen och jag.

Blir faktiskt lite ledsen när jag läser det och minns hur ljust det var. Jag kände mig så jävla hoppfull och i dag inte alls. Kan inte allt bara ordna sig nu?

Fredagsmys á la Jeckan å Hasse!