Girlie-girl-Jeckan

Dubbelmoralen visade ett fult ansikte i dag när jag var hemma hos min brorsa.

Jag äter kött. Jag är medveten om att kött kommer från djur. Att den jag äter en gång har gått omkring, ätit mat, tänkt tankar och längtat efter mamma. Jag accepterar det. Bara jag slipper titta i grisens ögon innan den tillsammans med senap hamnar på min julsmörgås.

I dag åkte jag hem till brorsan. Hans fru ville ge några leksaker till min katt. Vi står innanför ytterdörren, min bror och jag. Han ska hämta leksakerna. Jag står och funderar på vad det kan vara, om Hasse ska gilla dem. Brorsdottern hade sagt något om hartassar. Jag reflekterade inte mycket över det.
- Vill du ha något att bära dem i?, frågar brodern.
- Jag vet inte. Är det jättemånga leksaker? Jag kan nog ta dem i handen, svarade jag.
Brorsan hämtar leksakerna. I en skål bar han dem. "Sjutton vad naturtrogna de ser ut. Väldigt mjuka" tänkte jag samtidigt som jag tog upp den ena av de tre leksakerna med handen. Jävligt mjuk och len var den. Som en liten tuss. Lite hård kärna. "Detta måste vara det som kallas har-tassen" tänkte jag.

Tittade lite närmare på de två andra leksakerna. Cirka sex centimeter långa, håriga, i ena änden små klor. Som tassar fast utan ben. Jag tittade på brorsan. På leksakerna. På leksaken jag höll i min hand. På de avlånga, tassliknade leksakerna igen.

- Är de riktiga? frågade jag lite på skoj (ha, ha liksom).
- Ja, det där du håller i är en harsvans, kläcker han ur sig.
- AAAHHH!! Vad faaan!! girlie-girl-skrek jag och slängde svansen på hallmattan.

Helt plötsligt kliade det i handen jag hållit svansen. Det smakade äckligt i munnen. Tänkte på gulliga kaniner som hoppade på ängar i solsken, tittade på tassarna i skålen. Mådde lite illa.

Min kära svägerska hörde mitt skrik och förklarade.
- Mina katter älskade att leka med sådana här när jag var liten. Jag hittade en överkörd hare vid vägkanten och tänkte då på Hasse. Jag knipsade av dem på haren och har torkat dem i ugnen. Jag tänkte att den stackars harens liv inte spilldes helt i onödan om Hasse fick jaga och leka med tassarna och svansen.

Jag stod där och gapade som en idiot och kände mig som en äkta city-brud som aldrig sett hur det går till på landet när levande djur som döda blir till nytta för oss människor och andra djur.

På väg hem hade jag två tassar och en svans i en påse bredvid mig på passagerarsätet. Jag måste erkänna att jag inte kände mig helt bekväm. Jag kände mig också som en total idiot. För att jag med gott samvete kan äta korv eller en skinkskiva. Kanske för att det inte ser ut som en gullig gris. Jag väljer att förtränga att köttet säkert längtade efter sin mamma när det slaktades.

Haren blev överkörd. Och jag skriker och slänger dens svans på golvet i en jävla girlie-girl-citybrud-dubbelmoral-attack.

Hur hänger nu detta ihop med köttätande? Jag menar nog att det vore bra om alla borde reflektera lite mer över vår mats och skinnskors ursprung. Jag borde nog göra det i alla fall. Om jag på riktigt accepterade att mitt griskött hade tankar och känslor skulle jag nog inte bli illamående av att hålla en descinficerad harsvans i handen.

Hasse fullkomligt älskar att leka med len lilla dunlätta svansen förresten. Han springer omkring och gömmer den, brottas och boxas med den. Harens död och svägies kreativitet och rådighet blev lilla Hasses lycka.

Magnetkameran here I come!

Det rör på sig lite smått.

Jag har fått tid för magnetkameraundersökning. Det gick snabbt. Jag hade väntat mig att få en tid först framåt sommaren eftersom jag läst på det där internet att väntetiden kunde vara sex månader. Men enligt neurologen glider vi som är inskrivna på neurologmottagningen i någon slags gräddfil gällande magnetkameraundersökningar... Den 8 mars är det dags att ligga stilla i en timme och få hjärnan röntgad alltså. Internationella kvinnodagen. Jag tar det som ett gott tecken.

Och med tanke på att detta nu kommer att ske så pass snart så betyder det att vissa andra saker, som ny epilepsi-medicinanpassning och den andra Danmarks-resan, kan komma att ske redan nu i sommar. Hoppas jag i alla fall.

Oj, vad många långa ord det blev i det här inlägget.

Är du ny läsare och inte begriper vad jag skriver om? Kolla snabbsammanfattningen här till höger...

Längtan efter - vad - och hur?

Träffade en kompis från förr i går. Förr var vi bekanta och rätt olika men helt plötsligt står vi med liknande värderingar och har närmat oss varandra betydligt. Ett par kvalitativa timmar tjattrandes om det mesta mellan himmel och jord spenderades på fik i stan.

Snabbt gled samtalet in på familjebildande som är aktuellt för både min kompis och mig. Tillsammans med sin särbo försöker hon bilda familj. "Jag vill att vi bildar familj tillsammans. Jag har liksom inte en specifik längtan efter just barn eller att vara gravid". Så uttryckte hon drivkraften bakom försöken.

Senare på kvällen träffade jag en annan vän. Han uttryckte ungefär samma sak. Om tvåsamheten infinner sig så kanske även barnlängtan kommer. Familj tillsammans med en annan vuxen.

Det fick mig att återigen fundera på min egen längtan. Det där med jagandet efter tvåsamheten mamma-pappa har känts som ett medel för att nå mamma-pappa-barn för mig. Jag har inte samma längtan efter treenighet som mina vänner. Och det var naturligtvis det som blev tydligt när jag beslutade mig för att bilda en annan tvåsamhet. Mamma-barn.

I mitt släktträd står jag också ensam och det är en drivkraft för mig. Det viktigaste i föräldraskapet är kärleken och respekten, inte treenigheten. Men det är en annan historia. Inget är rätt och fel. Alla bildar familj i sin egen längtan.

Trogna vänner - ordlös kärlek

Tänk dig ett klassrum med ungefär 30 bänkar.

Vid alla bänkarna ett par ögon. När du kliver in genom dörren till rummet riktas de alla åt ditt håll. Du har inget att säga dem alla gånger, men ser att de ser. Blickarna får ditt hjärta att bli alldeles så där varmt och gosigt som det bara blir när du känner dig sedd.

Tack kära bloggisar som troget tittar in i mitt rum. Trots att jag inget skriver.

Just nu skriver jag inget vettigt för att jag har kramp i armarna. Min kisse ligger och sover som en trasa i mitt knä. Håller armarna i en mycket obekväm ställning över honom för att jag inte ska väcka honom. Det är så jävla gott att ha varm kärlek i knät. Aj i armen.

Nästa vecka har jag en utmaning franför mig. Då ska jag gästblogga. Min kära bloggis Loba har gästbloggvecka på temat Familj. Gästa du med!

Kram å kläm.

I'm alive. Still.

Hello dear friends.

Jag tänkte toka till det och skriva ett inlägg på utrikiska men jag ångrade mig. Jag har levt i intenet-skugga aslänge och surfar, bloggar och facebookar inte alls hemma. Snart ska det vara avhjälpt, aj hope. När internet-solen är framme igen hemma skriver jag ett mer utförligt inlägg.

Kanske blir det på engelska. Eller franska.

Jeckan chockar...

... med att göra ett inlägg på sin blogg.

Jag gör inget men är ändå stressad.

Har hjärtklappningar men är inte ett dugg kär.

Kan ha något att göra med att jag känner mig hjärndöd när jag är på jobbet. På det gamla jobbet behövde jag liksom bara hålla reda på mig egen skit, nu ska jag hålla reda på andras fast på tio olika sätt. Inte min kopp te. Plus en massa annan skit som jag inte skriver om här. Skit blev också senaste krönikan i Vlt. Uddlös. Inte alls nöjd.

Jag är inte nöjd med så jävla mycket just nu. Men ett inlägg blev ju i alla fall gjort. Hoppas någon känner sig nöjd nu. Jag gör det inte.

Nytt år -ny start

Sofia kommenterade mitt förra inlägg med att ett nytt år innebär chans till en nystart.

Att börja om.

Jag tänker i alla fall på framtiden. Det är nytänkande för mig. Senaste halvåret har mest handlat om nästa natt, nästa dag. Jag tänker på nästa steg nu, nästa jobb. Det nuvarande är ju ett vikariat utan chans på förlängning. Och det är nog lika bra, jag är nämligen inte så bra på det jag gör om dagarna. Det var länge sen jag tänkte så, på det förra jobbet tänkte jag i alla fall varannan dag att jag var bra på det jag gjorde. Å andra sidan stressas jag inte av att veta det, jag vet ju att det kommer något annat som jag är bra på sen, vad har jag inte kommit på än.

Jag vet inte om 2010 kommer innebära bebis för mig. Det kommer väl landstingets köer att avgöra.

Ett nygammalt steg har också tagits. Steget tillbaka in på internets dejtingsajter. För det mesta fattar jag inte varför jag gör det.

Men man vet ju aldrig.