Ett nytt kapitel

Du som följt min blogg vet att jag har en ganska turbulent tid bakom mig. Medicinbyten. Nästan-kärlek. Bebisresa. Epilepsianfall. Ångest. Gud vet vad. Och ändå skriver jag inte om allt som händer, jag väljer att utesluta jobbrelaterade saker. Den här bloggen handlar om min person, och jag har aldrig identifierat mig med mitt jobb som människa.

Ibland händer det dock saker på jobbet som påverkar mig som person. Det senaste året har det det. Vad väljer jag att utesluta av hänsyn till andra berörda. I ett litet hörn av världen är jag dessutom något av en offentlig person. Det känns helt enkelt onödigt att kladda till det för andra genom att skvallra offentligt. Anser för övrigt att man inte bör framföra elakt skvaller o-offentligt heller. Orättvist och onödigt. O-o-o.

Om drygt en vecka vänder jag på bladet i livet. Inträder i ett nytt jobb på ett nytt företag. Helt nya arbetsuppgifter. Nytt nytt nytt. Skrämmande skrämmande skrämmande. Det är summan av det senaste årets kaos och rabalder, på och utanför jobbet, som fått mig att vilja ta steget ut i det nya och okända.

När jag har haft jobbiga perioder i livet gör jag ofta en stor förändring, fattar stora beslut. Det har inte med flykt att göra. Jag bryter ihop och kommer igen som en klokare människa. Gör en skarp vänstersväng och kör vidare på en ny väg som kommer att leda till ett mål som jag inte ser tydligt, men som jag kan ana. För det finns en tanke bakom den förändring som skett. Jag hade inte gjort den om det inte var just det här jobbet som dykt upp.

Jag får nästan religiösa (eller nåt) känslor. Varför händer allt just nu? Varför kommer sjukdom/jobb/allt i en klump? Finns det Någon som försökt säga mig något? Är det jag själv?

Inte för att jag behöver fler existensiella frågor att fundera på... men ändå.

Vad tror du? Händer saker och ting av en anledning? Eller är det slumpen?

Walk down memory lane

Har du tråkigt denna lördagen?

Då föreslår jag att du går in på den här sidan och låter dig roas barnsligt och underbart.

Have fun!

Bebis-lajt

En liten herre ligger och spinner på min mage.
I lördags kom Hasse. Tack för alla namnröster, det blev jämnt skägg mellan Gösta och Hasse, så jag kände mig som enväldig domare i det här fallet.

Jag ropade med gullegullröst: Gösta! Gösta!
Nja kändes det då.
Hasse! Hasse! Jubel och hurra-rop!

Du ser väl hur jävla söt han är. Helt klart en Hasse! Nu ligger han allt som oftast och värmer mig på magen eller bröstet eller halsen och ska bli klappad. Dessemellan vispar han omkring i lägenheten och brottas med leksakerna som vore de vilda pippifåglar och möss. Hur kul som helst att kolla på.

Nåja. Katter är dock lite svåra att uppfostra. Värst är det när jag ska äta. På grund av ommöblering (sängen står nu i köket) äter jag vid soffbordet, som är väldigt lågt och hoppvänligt. Hasse gillar all min mat och vill hela tiden smaka. Men jag vill äta i fred. En jobbarkompis tipsade om det brutala tricket vattenduschen. Det kändes... brutalt. Men efter att jag duschat lillen två gånger så behöver jag bara visa honom flaskan så vill han inte smaka längre. Och han kopplar som tur är inte ihop mig med duschningen utan gosar gärna och ofta ändå.

Det är dock lite pyssel med katten. Tömma låda. Mata. Leka. Ge uppmärksamhet. Lite bebis-lajt. I like it! Så till den grad att bebistankarna börjat spira igen. Och jag kan se det i mitt liv igen. Jag har börjat tänka på när nästa resa kan komma att ske. Den ligger säkert ett halvår framåt i tiden med tanke på skrala finanser och nya epilepsi-medicinförändringar. Men jag ser den!

Fram till dess får jag nöja mig med bebis-lajt med Hasse. Och bebis-inte-det-minsta-lajt med det här "lilla" gänget. Brorsbarn-skaran ska utökas till tre. Snart. De KAN komma att behöva lite hjälp från fasterhåll ;)

My name is Benjamin Button

Barnet och den gamla sida vid sida. Skiljda åt av dockan, det rädda leendet, osäker blick.

Ett gammalt inre. Passade aldrig barnets yttre. Den gamlas krav och mörker ville inte ha barnets naivitet.

Mötas så på halva vägen. Barnet tar sin revansch. Leker Tror Vågar Vill. Blir ung. Äntligen.

Så tittade Jeckan fram till slut. Ibland måste veckan få ha 9 dagar... =)

Summering "Det inre barnet"

Min första, men inte sista, temavecka på Jeckan.com är över. Tack kära gästbloggare för fantastiska bidrag om "Det inre barnet". Jag har fått sju nya bloggföljare och massor med nya besökare. All thanks to You! Mina egna reflektioner (jag har massor) kommer senare. Här nedan ännu mer ER!!

Flera illustrerade sina tankar kring det inre barnet genom att reflektera över sina egna uppväxter och upplevelser i dem. Alla mycket tänkvärda.

Flickrummet skrev om att skippa kraven och förväntningarna och finna närheten till barn på så sätt.
En anonym gäst uttryckte en viss oro över att hans dotter som tonåring skulle få samma avsky för honom som han själv haft för sin far.
Artista beskrev hur hon bestämde sig för att jobba med barn när hennes "kärring" till lärare kasatde bort ett brev hon skrivit under en lektion.
Min älskade syster skrev om tjejen som växt upp med gupp på livsstigen. Men hon kommer alltid att vara barn, som hon själv uttrycker det.

Poesi fick vi också läsa, med avstamp i det inre barnet.
Linda Adolfsson skrev om vikten av att bejaka sitt inre barn, och att vi alltid lever med det. Vare sig vi vill eller inte.
"Me" som levt nära döden skrev om vikten att bejaka det inre barnet för att kunna bli frisk.

Att det inre barnet kan uttryckas ordlöst visade Mathilda Hofling och Sandra Bortot med sina foton.

Mia Fredriksson illustrerade med ett collage hur det kan kännas ibland...

Mina vänner från bloggosfären, och livet, Loba, Ulrika Gabriel och Morgana visade på sina bloggar hur barnet vill ut, och kommer ut.

Anders Jacobsson gav ett smakprov ur hans kommande roman om pojken Gad som upptäcker världen.

Anders Jacobsson

Gad Gustaf Grecke, 7 år, stannade vid en skogskoja. Den var tom. Åtminstone på människor. Två gamla filtar låg uttrampade i snö, mark och barr. En trälåda stod i mitten. Han satte sig ner och tittade däri. Kanske fanns det gamla och bortglömda rikedomar som väntade på att en drömgosse skulle sluta sina fingrar runt dessa. Innehållet var några bleka tidningar. Gad rynkade besviket sin näsa. Sidorna var fulla av konstiga fotografier på nakna människor. De låg på varandra. Vissa pussades. Andra gjorde märkvärdigheter med sina munnar mot andras kroppar. Han suckade högt. Ingen skatt bara tråkiga tidningar.

- Tycker du om pinuptidningar?

Gad hoppade till. En flicka kom in. Det var hon. Den där tjejen. Maria.

- Va?

- Tycker du om pinuptidningar?

Hon stoppade handen i trälådan och tog fram den skrynkliga - pappershögen med allt naket.

- Vet inte.

Han tittade ner på sina ben.

- Lauri gör det. Han brukar titta i dem.

- Jaha.

Han gjorde en ansats att resa på sig. Hon hindrade honom. Hennes hand var som en rovfågel framför hans ansikte. Redo att hacka ur hans klarblåa ögon.

- Kan du läsa?

- Nej. Bara några ord.

- Jag kan.

Flickan Maria skrattade. Hennes rufs till hår slängdes fram och tillbaka. Ibland över hennes ögon. Då blåste hon hårt. Gad kände sig oerhört märklig. Hans kropp var ansträngd och tankarna flög ängsligt utanför honom. Ogreppbara och obegripliga. Han hade aldrig varit så nära en flicka i hans egen ålder förut.

-Vet du vad det står här?

Hon slängde fram en av tidningarna. Han skakade på huvudet.

- Jag kan bara Gad, mamma, hej, ja och bil.

- Det står PIFF ser du väl?

- Jaha. Jag vet inte vad det betyder.

Hon suckade överlägset.

- Nej, du kan ju inte läsa, du. Här står det RAFF.

En ny tidning framför honom. En nästan naken tant satt konstigt på en stol. Hennes ena arm hade hon i håret så att brösten stod rakt ut.

- Mm, sa Gad.

- Och här är PAFF.

- Piff, Raff och Paff. Var är Puff, då?

Maria fnissade.

- Puff? Du är ju knäpp.

- Jaha.

Hans spända muskler började slappna av. Han log.

- Ska jag läsa lite på första sidan?

Flickans röst var klar, pigg och glad.

- Vet inte.

- Här står det, sa hon pekade på PAFF. Sex med konstgjord penis. Populärvetenskapligt. Sid 12.

Gad förstod ingenting. Det han inte förstod intresserade honom föga. Han suckade djupt och trängde sig förbi flickan Maria...

UTDRAG UR ”ALLA MINA ANDETAG BÄR DITT NAMN”

ANDERS JACOBSSON. UTGIVNINGSÅR 2010.

VUXENROMAN

Anders Jacobsson är en riktig författare. Han har skrivit asmånga böcker tillsammans med sin kusin Sören Olsson. Anders har också en blogg. Klicka på inläggsrubriken så kommer du till den.

Artista

Det skulle vara kul att för en stund eller så,
kika in i huvudet på min gamla korkade maskinskrivningslärarinna från gymnasiet.

Hon var en mycket gammal grinig kärring redan på 80-talet. Och jag har faktiskt sett henne med rollator i min stad rätt nyligen, så hon lever än.

Lång och ranglig trippade hon runt på heltäckningsmattan och övervakade hastigheten och fingersättningen på vårt skrivande.

Hon smög. Och hon älskade att dyka upp bakom en, iaktta och hålla koll, för att helt plötsligt och utan ord rycka papperet ur skrivmaskinen, knyckla ihop det och med en dramatisk armrörelse svinga ner det i papperskorgen vid katedern.

Om man hade skrivit för långsamt,

gjort för många stavfel,

eller, Gud förbjude,

använt pekfingervalsen.

Jag var snabb. Faktiskt snabbast i klassen.

Hon stod där med sitt runda tidtagningsur och snörpte med munnen när hon såg att jag var färdig.

Alltid först.

Jag hade helt rätt fingersättning och tittade aldrig på händerna.

Bara på formulären.

Jag var i princip - rent tekniskt - helt felfri.

Men...

jag ifrågasatte ibland vissa uppgifter.

Och sa vad jag tyckte. Undrade varför vi inte fick skriva något annat än stenciler och andra trycksaker.

Varför fick vi inte skriva fritt?

Vitsen var väl att lära oss skriva bra. Eller?

Detta retade gallfeber på maskinskrivningskärringen.

...och så en dag

Jag var klar med mina uppgifter.

Jag tänkte. Äsch. Jag kan lika gärna skriva ett brev till min vän och kusin.

Och jag skrev.

Och jag berättade om dagen.

Och om lektionen.

Och om min sura nördiga maskinskrivningskärring.

Men så helt utan förvarning och med ett absurt vinande,

kom en rödrosenrasande arm farande bakom mitt huvud.

Slet tag i brevet som jag skrev och knycklade ihop det till en riktigt liten boll.

Utan ett ljud slängde hon det i papperskorgen och satte sig sen vid katedern och för första gången,

tror jag att jag kunde ana ett elakt leende i ena mungipan.

Äntligen hade hon satt dit mig.

Och ja... Jag skämdes, inte för att jag skrivit brev,

utan för att hon hade läst vad jag skrivit.

Och sen den dagen svor jag att jag skulle jobba med barn.

Och jag skulle låta dem växa och elda på under deras idéer.

Ge dem utmaningar istället för bannor. Idag jobbar jag med barn.

Ganska mycket för att jag känner igen mig i barn.

Vad gör människor så bittra?

Det gör mig ledsen men nyfiken.

Det måste finnas en anledning.

Om man bara hittar orsaken kan man förändra rätt mycket.

Det har jag ändå inte slutat tro.

Ännu ett överraskande gästinlägg, denna gång från "Artista" som har bloggen Artista snurrar runt - tankar från ett konstnärshuvud.